Sömnigt, Oasis

Håkan Steen

Ögonbrynen från Manchester bjuder på mer groove än melodier

helskärm

Dig out your soul (pop)

” Oasis är tillbaka”, heter det. ”Oasis har hittat formen igen”.

Det känns som att Oasis många fans innerligt gärna vill att ögonbrynen från Manchester ska leverera som i fornstora dar. Så gärna att de tar varje litet tecken på att den här skivan är lite mer laddad än de senaste sömnpillren som bevis på att Noel Gallagher åter skriver stor musik.

Inget konstigt med det. Jag har själv varit sån med vissa av mina favoritartister, det är förmodligen mänskligt.

Men lyssnar man med bara lite nyktrare öron på ”Dig out your soul” är det omöjligt att höra annat än ännu ett album från ett ganska nöjt gammalt popband.

Ett gammalt popband som dessutom plötsligt har börjat prata om att musiken är ”mer groovebaserad”. Och när gamla popband, som byggt hela sin succé på förmågan att skriva lysande melodier, börjar prata om att de går in för groove är det som bekant i regel fara å färde.

Oasis ljuger dock inte. En stor del av den här plattan fylls upp av just nåt slags groove, ett tungt, murrigt sound som mest bara står och hamrar. Sedvanligt fyllt av rätt snygga blinkningar till sena Beatles men betydligt mer sällan drivet av minnesvärda melodier. Musiken verkar ofta inte ens försöka ta sig längre än några millimeter framåt.

Jo, det finns kanske några fler hyggliga låtar på detta sjunde album än det har gjort på ett tag.

Noels ”The shock of the lightning” kan säkert bli en sprakande konsertöppnare. Liams nostalgiskt John Lennon-impregnerade ballad ”I’m outta time” är rentav riktigt bra.

Men att kalla det här för Oasis stora comeback är att nöja sig med väldigt lite.

Bästa spår: ”I’m outta time”.