Anpassat till Armanikostymer

Mauro Scocco passar bättre ihop med ”soul” än ”unplugged”

50 sånger (pop)

Ljudet av tiden som går (pop) Diesel/Playground

De olyckliga storstadsballaderna.

Alla de där eleganta soullåtarna som verkar anpassade för flotta Armanikostymer, stora flyglar och ensamma kvällar som regnar bort.

Som gammal scoccolog har de – ”En ensam man”, ”Om du var min”, ”Långsamt farväl”, ”Hem till Stockholm” med flera – blivit några av mina närmaste vänner, de jag oftast återvänder till när jag lyssnar på Mauro Scoccos skivor.

Och de flesta finns på samlingen ”50 sånger”. En utsökt box där Scocco sammanfattar solokarriären och åren med Ratata. Inte minst för att några av de outgivna inspelningarna bevisar att ingen sjunger Mauros låtar bättre än han själv.

Finslipat melodierna

Hans egna versioner av ”Allt jag behöver” och ”Gör det nu”, som han ursprungligen skrev till Lisa Nilsson respektive Peter Jöback, är bara två magnifika exempel.

Såna soulmelodier syns inte till på senaste skivan ”Ljudet av tiden som går”.

Musiken är lågmäld och akustisk. Och det är knappast i ”unplugged”-formatet som Scocco brukar skapa sina största låtar. Det är en tradition som en Plura, LeMarc eller Andersson Wij behärskar bättre.

Men även här märks det att Scocco har finslipat sin känsla för melodier i snart tre decennier.

Som bäst närmar sig musiken Jackson Brownes direkta tilltal och vemod från mitten av 70-talet.

Som bäst skriver Mauro Scocco fortfarande musik som vågar vara patetisk och sentimental.

Utan att nånsin be om ursäkt.

http://wwwc.aftonbladet.se/noje/musik/puls-topp.html

Markus Larsson