Modernt och yvigt färgflum

Joacim Forsén

Ett pretentiöst hipstercollage av psykedelia, modern kreddindie och ett enormt självförtroende?

Ja, ibland.

Men ännu oftare illustrerar MGMT mer begåvat än någon annan hur sam­tidens indieband har rivit ner genremurarna och byggt något nytt och eget.

Det är nästan exakt fem år sedan jag senast såg MGMT live. Då bevittnade jag en hajpad duo som möjligen fått för mycket bekräftelse på lite för kort tid. Några geniala popmelodier brottades bland studentnaivt spex och trams.

Behåller charmen

I kväll ger Brooklyn­bandet ett betydligt mer sammanhållet intryck. Förstärkt till sextett och med ett helt annat fokus lyckas MGMT ändå behålla både charmen och det lätt naiva uttryck som fortfarande är kärnan.

På en vidsträckt skärm som täcker upp hela bak­sidan av scenen pågår en show i sig. Ett flummigt fladder av 60-talsfärger, märk­liga 70-talsmönster och omöjliga figurer. Fåglar som snurrar runt i rymden och ett virrvarr av pixlar. Det är pompöst och yvigt i ett snillrikt, hypnotiskt samspel mellan ljud, bild och det komplexa låtmaterialet. Kanske allra mest lyckat i det episka numret ”Siberian breaks”.

Påfrestande ibland

Det låter lekfullt, modigt och ambitiöst. Samtidigt hjälper det ständigt blinkande pusslet till att förstärka den redan starka kopplingen till Beatles knarkigaste marker. Färgfladdret kan visserligen bli påfrestande ibland. Men det räddar också Cirkusspelningen från att någonsin bli stillastående.