Världens bästa rockband. And that's it.

Markus Larsson

The Hives ”The black and white album” slår så hårt att man flyger till ett annat riktnummer

The black and white album (rock)

Doo wacko!

Vet inte riktigt vad det betyder.

Men när den levande megafonen Howlin’ Pelle Almqvist skriker ”doo wacko” i andra låten ”Try it again” blir det extra mycket kul.

Ett gäng amerikanska cheerleaders exploderar i studion, en maraccas rasslar skallen av sig och riffen hugger som kobror.

I skrivande stund, mitt framför datorn på Aftonbladets nöjesredaktion, kan jag inte bestämma mig för om jag ska spela luftgitarr eller luftmaraccas eller bara lägga mig på golvet och skrika.

Jag gör alltihop. Samtidigt. Det ser fan inte klokt ut.

Men The Hives fjärde album innehåller mer, mycket mer.

Våldsamma garagenuggets där djungelrytmer rumlar med psykedelisk rock, elektronisk boogie och glittrande popaction.

Allt fungerar kanske inte.

Samarbetet med hiphopproducenten Pharrell Williams i ”T.H.E.H.I.V.E.S.” mynnar ut i en ganska lam repris på Queens ”Another one bites the dust”. Och vissa av de mer experimentella greppen – dataspelsfunkiga ”Giddy up!” och skräckkabarén ”Puppet on a string” – är mer coola än bra.

Men annars är The Hives bara världens hårdaste och bästa rockband.

And that’s it.

För att kunna beskriva den löjligt underhållande energin måste man låna några uttryck från serietidningarnas färggladaste pratbubblor:

Ka-blam. Krack. Dunkardags.

Musiken slår så hårt att man flyger bort till ett annat riktnummer.

Bästa spår: ”Try it again”.