Ansträngt, tillgjort och valpigt

GÖTEBORG. Ledsen att behöva krossa eventuella illusioner.

Men Supernaturals har fortfarande en lång väg att vandra.

Live syns det lite för tydligt att bandet bara består av en samling talangfulla amatörer.

På skiva är bristerna inte lika tydliga - läs gärna recension av debutalbumet i dagens finfina nummer av Puls.

Eller rättare sagt:

De egenskaper som i studion verkat till bandets fördel blir ibland en belastning på scen, hur egendomligt det än kan låta.

Herbie, den hänsynslöse befälhavaren, har verkligen lärt de nykläckta stjärnorna att ge allt och på plattan skapar den hängivenheten för den kommersiella danspopen ovanlig energi och närvaro.

Men live gör man bort sig en smula om man precis hela tiden, i varenda danssteg och varenda sångfras, ser ut att ta i så man spricker.

Det ger ett valpigt intryck. Tillgjort. Ansträngt.

Även riktiga artister satsar stenhårt, visst. Men det ser aldrig ut som att de gör det. En Kylie verkar alltid avspänd, en Nick Carter likaså "

Det är den läxan de här ungdomarna måste lära - och den kan ta tid att plugga in.

Varför man överhuvudtaget ska ut och turnera när man bara repat in sex låtar singback - ibland verkar det till och med vara playback - och inte haft tid att ens skaffa sig en visuell inramning är en annan diskussion.

Men jag antar att man måste smida medan dokusåpajärnet är varmt.

Supernatural Plats: Liseberg, Göteborg. Publik: 3 000-4 000. Längd: En halvtimme. Bäst: De vill mycket. Sämst: De vill ibland FÖR mycket också. Fråga: Blir det en riktig show nån gång?

Per Bjurman