Glödande generöst

Håkan Steen

Steve täcker hela karriären och ger plats åt sin fru – som snor showen

helskärm

GÖTEBORG. Underbart är kort, men det kan vara långt också.

Tre timmar med Steve Earle känns faktiskt inte som en sekund för mycket.

Det är i år 25 år sedan Steve Earle albumdebuterade med ”Guitar town” och även om konserten som han levererar i kväll lägger viss tyngdpunkt på senaste albumet ”I’ll never get out of this world alive” framstår den framför allt som en jubileumsföreställning. Väldigt många av hans bästa låtar får plats i det 33 låtar långa setet och där hela Earles musikaliska spännvidd – från Hank Williams-rötterna över bluegrass och irländska folkdofter till den skramligare countryrocken – ryms. Allt tas dessutom väldigt väl om hand av bandet.

Skarpt mellansnack

Den rekordskäggige hardcoretrubaduren ger dessutom flera solonummer till sina fem Dukes och Duchesses. Äkta hälften Allison Moorer snor rentav showen i några minuter, med en rent bedårande version av Sam Cookes soulklassiker ”A change is gonna come”.

Men huvudpersonen glöder förstås själv också, i det skarpa mellansnacket, i en larmig ”Taneytown”, i en patosladdad ”The mountain” och i Moorer-duetten ”Heaven and hell”, från början skriven till det andra album med Robert Plant och Alison Krauss som inte blev av.

Bjuder på ”Treme”-låt

Dessutom bjuder han även på en sprillans ny låt till den ännu inte inspelade tredje säsongen av tv-serien ”Treme”.

Generöst värre, med andra ord. På alla de bra sätten.