Popfantomen med operan

Per Magnusson

Damon Albarn - Dr Dee

FOLKPOPOPERA Jag tog med fotografier av Damon Albarn till frisören när jag var nitton och bodde i London. Han var min idol då och, banalt som det kan låta, är han nog fortfarande det närmaste jag kommer en idol.

Blurs 44-årige frontman gör ju musik av så vansinnigt rätt anledningar. Där han med lätthet skulle kunna luta sig tillbaka efter miljonerna från den serietecknade supergruppen Gorillaz väljer han i stället att varje dag, på kontorstid i sin studio i västra London, ständigt utmana sig själv med hjärtat som enda kreativa kompass.

Det senaste i raden av projekt är en hommage till en bortglömd 1500-talsfigur – drottning Elizabeths alkemist Dr Dee. Ack, som skivbolaget måste ha jublat inför idén.

Operan – nämnde jag att det är en opera? – uruppfördes i Manchester förra året och spelas i London i sommar som en del av den kulturella olympiaden. Jag har inte sett den, men det räcker att lyssna på soundtracket för att konstatera att ”Dr Dee” knappast är en ny ”Parklife”.

Däremot bär den pastorala folkpopoperan spår från hela Damon Albarns lika spretiga som konsekventa karriär: en aldrig sinande fascination för hemlandet England, afrikanska rytmer och bitterljuva melodier.

Ackompanjerad av en nylonsträngad gitarr, en kyrkklocka och en kraxande kråka drömmer sig Albarn sekler tillbaka i tiden. Där hittar han, mot alla odds, sitt eget själavårdande popmusikaliska nu.

BÄSTA SPÅR: ”The marvelous dream”.