Viskande, diskret ... explosivt

Håkan Steen

The XX är finstilta men stora – så många får de!

GÖTEBORG. The XX skriver ­låtar med minsta möjliga bokstäver. Effekten blir rent explosiv.

Dessutom har de ­höstens vackraste show.

Jag har sett få mer demokratiska band än London-trion The XX. Allt de spelar är precis lika viktigt.

Det blir så, när var och en spelar så lite som det bara är möjligt.

Jamie Smiths keyboardmelodier och oblygt ­genomdigitala rytmer är distinkta och direkta, Oliver Sims basgångar ofta rent simpelt raka och Romy Madley Crofts ödsligt ekande Chris Isaak-gitarr så långt från Yngwie Malmsteens turboskal­övningar det torde gå att komma.

Viktigaste orden kvar

The XX är minimalism i sin finaste form, där hela storheten ligger i hur de lyckas foga ihop de små, enkla bitarna till något som får luften mellan tonerna att sjuda.

Till detta adderar Romy och Oliver viskande texter om närhet och avstånd och allt som händer på vägen där emellan, lika effektivt renskrubbade på allt utom de allra, allra viktigaste ­orden. När trion dessutom ­ramar in groovepopen och de sorgsna balladerna med blå skuggor, bländvitt motljus, snurrande spotlights och ett stort glas-X fyllt av rök träffar de precis de ­visuella toner som lyfter ”Missing” eller ”Tides” ­ytterligare några steg. Och då är de rejäla känslostormar redan på albumet ­”Coexist”.

Fattar redan allt

Ingen i The XX har ännu fyllt 24 men de fattar redan allt.

I en tid när nästan ingen vågar vara subtil lockar ­deras finstilta musik 2000 svenskar en tisdag i november.

Sånt inger hopp.

Bli inte förvånade om de spelar för ännu större skaror nästa gång.

The XX

Lisebergshallen, Göteborg. Publik: 2 000. Längd: 73 minuter. Bäst: ”Chained”. Sämst: Enda svenska datumet på turnén.