Vital ABBA-pop med trollbindande texter
Uppdaterad 2012-04-07 | Publicerad 2012-04-05
Frida Hyvönen - To the soul
POP Den svenska popmusiken har varit förbluffande dålig på att förvalta arvet efter sin mest inflytelserika akt någonsin. Därför var det så glädjande när jag förra vintern intervjuade Lo-Fi-Fnk och allt de ville prata om var ABBA.
Nu är det dags igen. För Björn och Bennys melodier nästan spökar på Frida Hyvönens fjärde album. Dessutom verkar producenten Jari Haapalainen ha sprinklat ett lager damm från 1976 över samtliga spår. På ”To the soul” förvandlas ABBA från en solblekt poster i dina föräldrars garage till en högst vital och outtömlig inspirationskälla.
Men stundtals glömmer man faktiskt att lyssna på dessa sjuttiotalsdoftande melodier. Det har väldigt lite att göra med deras kvalitet och desto mer att göra med hur texterna trollbinder. Frida Hyvönen kan, som få andra svenska textförfattare med engelskan som popspråk, konsten att berätta en historia. Hon målar porträtt av ett sedan länge flytt Sverige med sina danspalats där ingen dansar längre. Lyriken flyger mellan Västerbotten och Paris och mellanlandar på Bali. Inga ämnen är för små, inga för stora. Ena stunden sitter berättaren skamsen och tittar på en gammal älsklings semesterbilder på Facebook. I nästa står hon i kyrkan och sjunger för sin insomnade farmor.
”To the soul” är en osminkad historia. Hyvönen säger saker som skär, hon räds inga obekvämligheter. ”Come and fuck me up with your wicked love”, sjunger hon i albumets kanske svartaste sång ”In every crowd”. Vi får till och med följa med till operationsbordet.
Men musiken blir aldrig självömkande. Tvärtom har den en inneboende kraft och järnvilja att överleva mörkret, till den slutligen blommarut i finalen ”Gold”, med sina stråkar och Phil Spector-rasslande tamburiner.
Frida Hyvönen fortsätter att album efter album förfina sitt artisteri med en imponerande konsekvens. Man vill bara höra fortsättningen.