Glasvegas saknar vilja – och hjärta

Markus Larsson

helskärm

KÖPENHAMN. Förväntningarna är stora.

Större än katedraler.

Och Glasvegas lyckas inte riktigt att leva upp till dem.

Det blir lätt så här.

Glasvegas är utan tvekan årets mest uppskrivna och sönderkramade rockband.

Med all rätt, dessutom.

Skottarnas debutskiva från i höstas kommer, om det finns nån som helst rättvisa, att prenumerera på topplaceringar när media och fans börjar publicera sina årslistor.

Om låtarna hade varit ett naturfenomen skulle de ha slagit ner som livsfarliga tornados i Oklahoma.

Så starka är de.

Magnifika i några nummer

Och rent visuellt är gruppen i det närmaste perfekta.

Kvartetten med världens bredaste dialekt uppträder i vitt, gult, rött och blått motljus. De är ofta bara mörka, hotfulla silhuetter.

Scenröken är dessutom så tät att trummisen Caroline McKay inte ens syns. Ibland skymtar man bara sångaren James Allans gigantiska raggarlugg uppe på scenen.

Några nummer är givetvis magnifika. I ”Ice cream van” tar James Allan i så mycket att han nästan börjar blöda näsblod.

Men för att gruppens blandning av episka fotbollsrefränger och kompakta gitarrväggar verkligen ska fungera krävs det ett större engagemang, vilja och hjärta.

Efterlämnar snopen känsla

På skiva pulserar musiken av desperation och vrede.

Men här känns vissa stunder både reserverade och trötta. Vilket drabbar både ”Geraldine” och ”Daddy’s gone” – två majestätiska anthems som får ett blygsamt genomslag i Köpenhamn.

Och upplevelsen förstärks inte precis av att publiken mest står med armarna i kors och satsar på distans i stället för inlevelse.

Glasvegas uppträder i drygt 40 minuter. De spelar inget från sin kommande julskiva och de gör inga extranummer.

Och kvar dröjer en snopen känsla av att det kunde ha blivit så mycket bättre.