Hyfsat inspirerad nyck av Iggy Pop

Håkan Steen

Så många får Iggy & The Stooges

ROCK Man kan både respektera och irritera sig på Iggy Pop för att han som få andra artister fortfarande går på känsla i alla lägen.

Han kan göra lysande, ambitiösa, välproducerade, rent av smarta rockalbum som ”Blah blah” eller ”Avenue B” för att i nästa stund plocka ihop ett gäng grottbjörnsrockare och spela in stenkorkad primalpunk, som på ”Instinct” eller ”Beat ’em up”.

Hans två senaste album innehåller lågmäld, jazz­influerad musik med åtskilliga texter på franska.

Idéerna är lätta att gilla men gå på känsla-filosofin resulterar långt ifrån alltid i lysande musik.

När Iggy för tio år sedan bestämde sig för att återbilda The Stooges fanns det således anledning till oro.

Detroit-bandet som på tre album i skarven mellan 60- och 70-tal lade viktig grund för punken och egentligen all lite mer tänkande modern hård rock, borde väl rimligen inte kunna nå upp till samma sorts unika feber 30 år senare.

Men Iggy och bröderna Scott och Ron Asheton, kärnan i original-Stooges, kom oväntat nära ursprungselektriciteten.

Sedan dess har sextioplussarna i The Stooges turnerat i flera omgångar och cashat in åtskilligt på att spela ”No fun” och ”1969”. 2007 gav de ut albumet ”The weirdness” med nya låtar och här kommer nu uppföljaren.

Gitarristen Ron Asheton dog av en hjärtattack 2009 och precis som under den senare delen av Stooges första era är det James Williamson som kliver in som ny gitarrist.

Och det finns fortfarande en hel del kvar i det där stilbildande riffandet, även om ”Ready to die” kanske inte bemödar sig nämnvärt med att vårda ett sound. ”Search & destroy”-gitarrer skriker i ”Burn”. ”The departed”, låten till Ron Asheton, refererar lätt till ”I wanna be your dog”. ”Sex & money” har den där mixen av rostig saxofon och distade riff som få har lyckats lika bra med som det här bandet.

Annars känns albumet främst som en hyfsat inspirerad Iggy-platta, där fränt, kantigt stök som ”Job” varvas med kanske inte alltid helt angelägna akustiska ballader.

”Ready to die” rymmer inga sensationer men hör helt klart till Iggys bättre nycker på senare år.

BÄSTA SPÅR: ”Dirty deal”. Punkboogieattack som låter lika smutsig som den heter, fin mutation av sleaziga gitarrer och slajmig sax.

BONUS

BÄSTA SPÅR: ”Dirty deal”. Punkboogieattack som låter lika smutsig som den heter, fin mutation av sleaziga gitarrer och slajmig sax.

VISSTE DU ATT... James Williamson lämnade musiken helt för 30 år sedan för att börja designa datachips på Sony men nu har han förtids­pensionerat sig för att rocka igen.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Iggy & The Stooges ”Raw power” från 1973 och ”Kill city”, plattan Iggy gjorde med James Williamson 1977. Samt de två första albumen med Union Carbide Productions.