Tar farväl i ett grandiost dån
Publicerad 2012-12-23
The Soundtrack Of Our Lives avslutar karriären på topp
Efter fyra timmar och 32 låtar vänder Ebbot Lundberg sitt blodröda ansikte till publiken en sista gång och ropar:
– Nu jävlar blir det mayhem!
Och så slutar allt som det en gång började...
Gruppen har fem maratonkonserter i rad i benen.
Det märks.
Attacken har till en början skavsår och Ebbot Lundbergs stämband har mjölksyra spelningen igenom.
Och fan vore väl annars?
Gruppens idé om att avsluta karriären genom sex konserter, ett gig per studioalbum, har slagit alla förväntningar.
Varje kväll har haft en egen unik atmosfär. Tack vare den intima teaterlokalen har det känts som att en liten internationell familj samlats för att ta farväl. Folk har rest hit från Chile, England och Barbados. Avståndet mellan scenen och publiken har varit så litet att man har kunnat ha ögonkontakt och småprata med varandra.
Starkaste albumet
Och varje kväll har avslutats med att bandet tryckt på så hårt, spelat så högt, vevat så ursinnigt, växlat så snabbt mellan noll och öronstrimlande gitarrvrål att huden nästan fått brännskador.
När band når hit och bestämmer sig för att sluta brukar luften ha gått ur dem. Medlemmarna kan inte länge mäta sig med sina unga jag.
Men i år har The Soundtrack Of Our Lives släppt sitt starkaste album sedan den fantastiska debuten. Och live? Jag har sett dem otaliga gånger. På den här sinnesjuka nivån har de sällan eller aldrig varit tidigare.
Ebbot Lundberg kliar sig i kalufsen – hur ska man lägga upp sin sista spelning någonsin? De får prova sig fram.
Noll att förlora
”Confrontation camp” som låt åtta? Visst. Ska ”Mantra slider” få avsluta det första setet i stället för hela spelningen? Varför inte?
Men i ”Faster than the speed of light” lossnar allt. Det finns inte tid att tänka efter längre. De har noll att förlora. De jobbar mot sin sista deadline och spelar därefter. Intensiteten är akut och brutal.
Ölflaskor och vinglas staplas framför trumsetet. Det är mer fest än konsert. Då gör det inget att Ebbot går ner på knä och pratar om kanariefåglar i sju minuter.
Nästan medvetslös
Och efter att en 20-mannakör – kan ha räknat fel i kalabaliken – gett ”Shine on” gospelvingar förstår man att konserten har ett mål.
Kören och saxofonisten Jonas Kullhammar stannar kvar på scen. Det finns en låt kvar. Den som startade allt. ”Instant repeater ’99”.
Och där vill man frysa bilden eller ta en skärmdump av varje sekund eller låta finalen gå i slow motion.
Martin Hederos ser nästan medvetslös ut när han viker sig dubbel över pianot och orgeln. Gitarristen Mattias ”Svålen” Bärjed spänner sin maniska blick i publiken en sista gång och Townshend-sparkar i luften. Ian Person kryper ihop i riffställning. Trummisen Fredrik Sandsten håller på att kollapsa. Basisten Kalle Gustafsson ler. Och Ebbot vrider ur det sista ur rösten på en plats där han hör hemma: mitt i publiken.
Det tar slut där, i ett grandiost dån. Sveriges bästa rockband finns inte mer.
The Soundtrack Of Our Lives
Plats: Södra teatern, Stockholm. Publik: Drygt 450 (fullsatt). Längd: 4 timmar och 10 minuter, inklusive paus och introfilm. Bäst: ”Shine on (there’s another day after tomorrow)”, övergången mellan ”Grand Canaria” och ”Galaxy grammophone” och kvällens kanon – ”Instant repeater ’99”. Sämst: God jul. Fråga: Vad händer nu?