Det här kan bli riktigt bra, Röyksopp

Röyksopp

Plats: Göta Källare, Stockholm. Publik: Fullsatt (650). Längd: Drygt en timme. Bäst: "Poor Leno" och "Don"t give up". Sämst: Vissa partier känns som slöa avslappningsövningar. Fråga: Var har Svein hittat sin mössa?

Röyksopp är inte särskilt imponerande på skiva.

Men live växer den norska duon.

Stundtals framför de en strålande polardisco.

helskärm

Omslaget på Röyksopps album "Melody A.M." pryds av en arktisk kvällshimmel och granar.

Och inuti cd-häftet poserar Svein Berge och Torbjørn Brundtland i stora djurpälsar.

Norrmännens musik skidar fram i samma spår. De skriver små elektroniska popsmycken som passar lika bra framför brasan i en fjällstuga som på ett dansgolv i Oslos eller Stockholms innerstad.

Ofta får låtarna en säregen prägel, men ibland blir de också lite avslagna, ljumma och anonyma.

Det verkar inte som om Röyksopp har orkat hela vägen - långtifrån alla låtar har exempelvis lika beroendeframkallande blipp-blopp-melodier som singeln "Eple" och blir därför inget annat än vaga ljudskisser.

Konserten lider med andra ord av att vissa nummer är mer sömniga än medryckande, speciellt trötta "She"s so".

Men de sega ögonblicken är förvånansvärt lätträknade. Resten av materialet innehåller en hetta som Röyksopp helt saknar på platta.

Svein bankar oavbrutet på sina elektroniska trummor, Torbjørn headbangar bakom sina syntar och den gästande basisten Ole fördjupar basgångarna varje gång han kliver upp på scen.

Röyksopp pepprar dessutom friskt med förvridna helikopterljud och ilskna effekter.

Och när de mot slutet knyter ihop samtliga beståndsdelar runt plockande discogitarrer och breda lager stråkar - samtidigt som de vevar melodin från "Poor Leno" en gång till - blir resultatet nästan lika kittlande som Stardusts "Music sounds better with you".

Det här kan bli riktigt bra framöver.

Markus Larsson