Alltför lång startsträcka

Håkan Steen såg Spiritualized

Plats: Berns, Stockholm. Publik: 1200 (utsålt). Längd: Cirka 2,5 timme. Bäst: "I think I"m in love". Sämst: Det fanns ju mycket mer man ville höra från senaste plattan. Fråga: Varför står Jason Pierce alltid med sidan mot publiken?

Det är ju så med Jason Pierce och hans vita oljudsgospel. Den handlar om stegring, förtätning, simpla, monotona melodier på förhäxat överstyrda gitarrer som nöter och nöter tills man som publik inser att man inte längre står och tittar på en konsert utan liksom sugits upp av den pardonlöst volymstarka rockmusiken och de intensivt blinkande ljusen.

Spiritualized har tagit mig med på rent fantastiska resor alla tidigare gånger jag sett dem, men här dröjer det över en timme innan det verkligen börjar spraka.

Om det är för att Pierce - som alltid stillastående ute på högerkanten, utan ett ord att yppa mellan låtarna - väljer märkligt få nummer från höstens utsökta album eller för att de här sex kompmusikernas gitarr- och keyboardorkaner bara delvis kan kompensera den symfoniska dynamik som Spiritualized får till på skiva vet jag inte.

När de väl får upp ångan, i en svit med "Medication", "Broken heart" och "I think I"m in love" som toppar, känns emellertid Spiritualized precis som vanligt som den mest sinnesutvidgande musikaliska drog man kan fylla skallen med.

Och när Spacemen 3-bomben "Take me to the other side" kommer som extranummer är det nästan så jag förlåter den småsega starten.

Nästan, alltså.

Håkan Steen