Swedish house mafia gör storslaget dj-set med house för massorna

Markus Larsson

Så bra var den första SHM-konserten på Friends Arena – Markus Larsson sätter betyg

Det går inte att värja sig.

Setet attackerar alla sinnen.

Intensiteten är kompromisslös.

Extas är en sliten beskrivning.

Ordet används alldeles för ofta.

Men här, under Swedish House Mafias dj-set, är det nästan en underdrift.

Redan första låten är ett extranummer. Redan där, när "Greyhound" varvar upp på allvar, slår mätarna i taket. Och under resten av showen sker det så ofta att ordet nästan tappar sin betydelse.

"Leave the world behind" är både en låttitel och, så att säga, musikens primära syfte. Och Swedish House Mafia har verkligen resurserna – beatsen, tekniken, effekterna – för att skapa spektakulära masspsykoser. Det ser förrädiskt enkelt ut när de tar publiken från noll till hjärtflimmer. Ungefär som att höja och sänka volymen på tv:n med en fjärrkontroll.

Tackar sitt ”band”

Vid ett tillfälle tackar Axwell sitt band. I det "bandet" ingår bland annat personerna som sköter pyrotekniken och ljuset.

Tja, utan det hade konserten i princip bestått av tre män som vrider på reglage, pumpar nävarna i luften och ropar "Borta bra, men hemma bäst, Stockholm!". Det hade kanske räckt.

Men det är samspelet mellan låtarna, ljusshowen, bildskärmarnas inferno, rökfontänerna och konfettin som gör showen. Tajmingen är bländande.

I "transportsträckorna" mellan de mest kända remixerna och hitsen skapar Swedish House Mafia en nödvändig dynamik genom att vara klubbigare och råare och mer experimentella. Snygga referenser till inspiratörer och förebilder svischar också förbi i form av Bronski Beat, Daft Punks "Harder, better, faster, stronger" och Faithless "Insomnia".

Men det här handlar inte om avant garde. Alla väntar på att förlora skallen och falla i trans till refränger och breaks som är bland de mest spelade på Spotify.

Effekten är makalös

Tänker bland annat på det brutala dub step-stöket i "Antidote". Eller den magnifika remixen av Coldplays "Every teardrop is a waterfall", där arenahouse möter arenarock. Eller när Swedish House Mafia gör en "Ebbot Lundberg" i "Don't you worry child" – de får publiken att sätta sig ner på golvet och hoppa upp på en given signal. Ett uttjatat partytrick, jag vet. Men innan dess trodde jag att såna explosioner bara existerade i tecknade serier...

Men de sparar det bästa till sist, de har en rave-växel till.

Det är när "One (your name)" skjuter i väg och när John Martin kliver in i "Save the world" tänder refrängens lyftraketer som man börjar förstå varför rockmagasinet Rolling Stone kallar Swedish House Mafia för det största som kommit från Sverige sedan ABBA och Ikea.

Fler såna låtar och showen hade varit en klassiker.

Effekten är makalös.

Fem höjdpunkter

1. "Antidote"

Det stökigaste och mest blixtrande röjet jag har upplevt sedan Skrillex på Peace And Love-festivalen i Borlänge i somras.

2. "One (your name)"

Swedish House Mafia väntar och väntar och väntar och... sedan släpper de loss en av sina mest älskade housebestar.

3. "Save the world"

Well... det är en konsert som vill nå alla. Och därför blir också gruppens mest kända refräng vid sidan av "Don't you worry child" en mäktig final.

4. "Greyhound"

De flesta artister, oavsett genre, brukar spara såna här ess till på slutet. För Swedish House Mafia är det bara en inledning.

5. "Every teardrop is a waterfall"

Sverigeflaggan på skärmarna. Eldfontäner och Chris Martins melodier. Tja, det här handlar inte precis om suggestiv indie-underhållning.