Som en dag på jobbet

Håkan Steen

Motörhead onekligen udda i hipstergeggan

Det har varit mycket rykten och spekulationer kring Lemmy Kilmisters hälsa den senaste tiden. Så man blir givetvis glad bara över att se den 68-årige rocklegendaren på scen igen.

Trion har varit bättre

Men hipstergeggan Way out West är onekligen ett udda sammanhang för Motörhead. Vilket märks på den småglesa, ljumt engagerade publiken.

Nog finns det en stadig klase hängivna fans på plats längst fram men giget får ändå en känsla av hårdrockssafari, för att låna ett uttryck från Jocke Persson. Killar i shorts och ljusblå skjorta headbangar ironiskt.

Motörhead må vara den sortens band som älskas och respekteras långt utanför metalvärlden. ”We are Motörhead and we play rock’n’roll” som de själva fortfarande formulerar filosofin.

Trion har dock varit bättre. De kör ett set av gammalt och nytt och gitarristen Phil Campbell har dragit på sig en BK Häcken-tröja dagen till ära, men den bristande responsen smittar av sig. Det känns som en dag på jobbet.

Första halvan av giget svajar dessutom ljudet så att det mest låter som en lång trumclinic med hemma­sonen Mikkey Dee.

Gedigna klassiker

På slutet faller äntligen det unika sound som är Motörhead på plats och vi får gedigna versioner av klassiker som ”Killed by death”, ”Ace of spades” och ”Overkill”.

Men att en rockkonsert står och faller med publikkontakten har sällan blivit så tydligt som här.