Stones får nytt liv i en glödande show

Håkan Steen

Legendarernas 50-årsjubileum är en imponerande kraftansträngning – så många får den av Nöjesbladets Håkan Steen

LONDON. Ser man på. De kan fortfarande om de verkligen vill.

Rolling Stones jubileumsshow är både en värdig summering och en liten nytändning.

Man kan skriva mycket om den här och de kommande fyra konserterna som Rolling Stones gör för att fira det rakt igenom osannolika faktum att de efter femtio år på scenerna fortfarande är ett av världens största rock’n’rollband.

Hur har till exempel Sir Mick mage att ta flera tusen kronor för några timmars rock?

Men jag får en bestämd känsla av att få på utsålda O2 står och brottas med alltför stora kval över den här investeringen.

För Stones anstränger sig verkligen i kväll. Det är en helt annan spänning kring den här konserten än den ljumma Ullevi-spelningen för fem år sedan.

Ambitionen att summera sin gärning och ger showen förnyad nerv och en lite annorlunda dramaturgi.

De inleder med tidigt 60-talsskrammel som ”I wanna be your man” och ”Get off my cloud” med häpnadsväckande skräpigt sound och gamla svartvita nostalgibilder på skärmarna.

I ”Gimme shelter”, med Mary J Blige som klockren soulinjektion och danspartner till Mick Jagger, börjar den här veteranbilen verkligen varva upp.

Keith Richards är inte längre ett under av rörlighet, men han behöver å andra sidan inte så länge Jagger far runt som det 69-åriga fysiska unikum han är. Och Keith glöder i kväll. Inte minst i rökaren ”All down the line”, som vecklar ut sig till en visuell hyllning av bandets influenser. Från Leadbelly över Otis Redding till Miles Davis.

Forne basisten Bill Wyman får vara med i ”It’s only rock’n’roll” och ”Honky tonk women” och står lika oberört still som vanligt men har inte glömt hur de låtarna ska börja svänga.

Mest rörande är Mick Taylors inhopp i ”Midnight rambler”. Sedan avhoppet 1974 har han levt ett helt annat liv än sina beniga små gummimän till kollegor och först både ser han ut och låter som en vilsen pubgubbe. Men ju längre den skitiga bluesen vecklar ut sig desto mer elektrisk blir spänningen mellan honom, Keith och Ron Wood.

I övrigt får vi hårda, driviga versioner av ”Start me up” och ”Jumping Jack Flash”, oväntat suggestiv urban djungelstämning i ”Out of control”, och en stor kör som backar upp ”You can’t always get what you want”.

”50 and counting...” heter turnén som inleds i kväll och gissningsvis kommer att växa med fler datum smart.

Man börjar nästan tro att det ligger något i den titeln. Att det här faktiskt inte är en tack- och farvälshow.

En imponerande kraftansträngning är det, hur som helst.