När döden närmar sig vill Black Sabbath sluta fred
När döden väntar är det sista chansen att släta över forna oförätter och begrava gammalt groll.
Inte konstigt då att Tony Iommi, samtidigt som Black Sabbath drar sina sista andetag, försöker mäkla fred med ex-trummisen Bill Ward.
Det går naturligtvis inte att ta gift på att det är för evigt men det verkar ändå som att ett ikoniskt kapitel i metalhistorien avslutas i helgen.
Black Sabbath drog helt på egen hand upp riktlinjerna för den tyngre formen av hårdrock, dess nedstämda sound och ockult laddade framtoning. Än i dag, nästan 47 år senare, borrar sig det regnstrilande introt på kvartettens debutskiva rakt in i benmärgen hos lyssnaren.
Den olycksbådande stämningen i Tony Iommis tritonusriff är elakare än Gargamel och Donald Trump tillsammans.
Nu befinner sig denna illustra karriär på sitt verkliga upplopp – och den slutar där den en gång började. Under veckoslutet avrundar Sabbath fem decennier i hårdrockens tjänst med två konserter på hemmaplan i Birmingham, spelningar som ska föra arvet in i evigheten och låta det leva längre än bandets vid det här laget tämligen slitna och ålderstigna medlemmar.
Därför känns det rimligt att riffarkitekten tar tillfället i akt att skicka ut en vädjan om försoning till originaltrummisen Bill Ward.
Batteristen har varit frånvarande under den senaste comebacksvängen som inleddes 2011. Orsakerna till detta varierar lite beroende på vem du frågar. Ward hävdar att han presenterades för ett allt annat än fördelaktigt kontrakt medan bandet i sin tur har anfört 68-åringens vacklande hälsa som huvudskäl.
I en färsk intervju med musiktidningen Mojo passar Iommi hur som helst på att hylla sin tidigare bandkamrat:
– Jag älskar honom fortfarande som en bror. Jag hade gärna velat ha honom med mig till ända till slutet, men tyvärr blev det inte så.
Än är det förvisso inte försent. Och i mina drömmar är Ward på plats på Genting Arena på lördag kväll och tar emot publikens respekt och kärlek tillsammans med Ozzy Osbourne, Iommi och Geezer Butler, samtidigt som outrostycket ”Zeitgeist” skyfflar jord över en av hårdrockens största karriärer.
En värdigare begravning skulle Black Sabbath knappast kunna få.