Lite tröttsamt, Usher

Plats: Annexet, Stockholm. Publik: Nästan fullt. Längd: 85 minuter. Bäst: "U remind me" och "You make me wanna...". Sämst: Vissa partier är segare än gammal kola. Fråga: Var har Usher hittat den usla hårdrocksgitarristen Johnny?

Självklara hits.

Mycket dans och hud.

Usher bjuder på en bra show som är tröttsam i längden.

helskärm

Usher gillar inte rampljuset.

Han älskar det.

Den 23-årige Atlanta-sonen absorberar strålkastarna, suger åt sig publikens jubel och växer bitvis till en stor entertainer. Han äger scenen tillsammans med sina salta dansare - bandet får finna sig i att sitta gömda i ett hörn.

Och få behärskar konsten att gjuta samman häftig Michael Jackson-koreografi, direkta popmelodier och teater till en skälvande enhet lika väl som Usher.

Men han är samtidigt för begränsad, både vad gäller låtar och danssteg, för att lyckas vara intressant i nästan en och en halv timme.

Det känns som att han bränner sitt bästa krut under den inledande, energirika kvarten och sedan dröjer det ända till finalen, där bland annat superhiten "U remind me", "Pop ya collar" och en hygglig version av Marvin Gayes "What"s going on" ingår, innan konserten återfår fotarbetet.

Däremellan handlar det mesta om juckrörelser, Ushers mage och juckrörelser igen - musiken spelar en sekundär roll, vilket är ganska trist.

Usher iscensätter exempelvis en sexistisk strippshow, där två smidiga damer klänger på en stång medan två påklädda män tittar på.

Efter det rullas en jättesäng in, Usher plockar upp en flicka från publiken och paret klämmer på varandra i några minuter. Jag kan ha fel, men jag tror inte att han väljer ut ett lyckligt fan spontant. Allt som utspelar sig på överkastet verkar misstänkt välregisserat.

Spelningen påminner lite om R.Kellys galna gig i London ifjol, minus djurburar och opera. Usher blir heller aldrig lika äckligt självgod som hatthyllan från Chicago.

Men några suveräna singlar och charm räcker tyvärr inte för att bli en oumbärlig scenartist.

Markus Larsson