Piggare än på länge

Håkan Steen

Så många får Willie Nelson

helskärm

Willie Nelson

Heroes

Legacy/Sony

helskärm

COUNTRY/ROCK Det går inte att inte gilla Willie Nelson. Precis som med Neil Young och alla hans märkliga projekt omfamnar man med glädje idén när Nelson till exempel gör en reggaeplatta, som han gjorde med 2005 års ”Countryman”. Sedan är det kanske svårare att uppbåda entusiasm för att lyssna på den mer än två gånger.

Den 79-årige Texas-ikonen har förstås massor av odödlig musik på sitt samvete efter sex decennier som artist. Men mängden klassiska album hade förmodligen kunnat vara betydligt fler om han lagt lite mer energi på att hålla en linje.

Ibland vill han för mycket, ­ibland tycks han inte riktigt veta vad han vill.

Den här skivan blandar nyskrivna låtar, egna och andras gamla countrystandards och några oväntade rockcovers, samtidigt som gästlistan är sedvanligt Willie Nelson-lång.

I den muntra trallen ”Roll me up and smoke me when I die” bjuder han inte bara in Kris Kristofferson utan även en annan stor vän av röka, Snoop Dogg.

Sheryl Crow hjälper till att lyfta Tom Waits ”Come on up to the house” medan gamla countryrävar som Merle Haggard och Ray Price sjunger gammal country­rävscountry.

Nelson själv låter piggare än på länge, och har faktiskt inga som helst problem att införliva Pearl Jams ”Just breathe” och Coldplays ”The scientist” i sin intima akustiska värld.

Det finns en hel del att tycka om här. Men även ”Heroes” hade förmodligen blivit en starkare upplevelse om artisten varit lite bättre på att bestämma sig.

BÄSTA SPÅR: ”Come on up to the house”.