Nisse har fattat vad det handlar om
Publicerad 2011-10-21
MALMÖ. Nisse Hellberg kommer med en välbehövlig påminnelse om hur livemusik ska vara.
Levande.
Konserter kan vara helt meningslösa. Detaljregisserade shower där inga skavanker syns och allt handlar om att det ska se snyggt ut. Attitydstinna indieband som är så ängsliga för sina aktier på kreddbörsen att de inte rör ett ögonlock i onödan.
Konserter kan också vara som den här. En organism som kränger och svänger, sjuder upp och briserar.
Nisse Hellberg har alltid förstått vad det handlar om. Wilmer X var under sin långa karriär ett av landets allra bästa liveband och den lilla rockabillycombo som de fem senaste åren byggt backat upp hans solokarriär är minst lika bra.
Vuxet och värdigt
På de fyra album som kommit under den tiden har malmöiten trimmat in sin mix av rock’n’roll, blues och gammal svensk schlager till något både vuxet och värdigt och väldigt underhållande.
I kväll är djungelbluesen i ”Jag är en skakad man” lysande, liksom den skarpa countrypopen i ”Pil av silver”. För att inte tala om Janne Lindéns genomcoola gitarrsolo av lika delar James Burton och Jan Johansson i ”Blå vägen hem”.
Där och i ”Bill & Bull blues” har Hellberg Wilmer X-låtar som känns gjorda för det här bandet.
Bassolon inte alltid sämst
Och jag vet att jag så sent som efter Red Hot Chili Peppers-giget förra veckan skrev att bassolon alltid är sämst, men det var innan jag hört Affe Östlund driva upp ”Kul att ses tack och adjö” till en helt ny nivå med ett kort, intensivt anfall på sin ståbas.
Dessutom blir Hellberg och hans trio bättre ju längre kvällen lider, det hörs hur de får upp ångan.
Det är livemusik som verkligen lever. Mindre vanligt än man kan tro.