Beatles-boxen borde få egen byst i riksdagen

Markus Larsson

POP Diskussionen är lika gammal som månlandningen – låter Beatles bäst i stereo eller mono?

Mono var länge det mest utbredda formatet vad gäller radio respektive skivspelare på 60-talet i England. Beatles var därför mer nere med mono. Bandet utgick från mono när de skrev låtarna. De kvalitetsgranskade arrangemangen in i minsta detalj i studion.

Att medlemmarna inte var lika involverade när musiken skulle översättas från mono till stereo är ofta det tyngsta argumentet för att välja det förra framför det andra. John Lennon vädrade sitt missnöje när han jämförde de olika versionerna av ”Revolution” och kallade stereomixen för ”en bit glass”.

Musiken i den aktuella monoboxen på vinyl är mastrad från de analoga originaltejperna med inspelningsteknikerns anteckningar som riktlinje och hjälpmedel.

Man kan ställa in mikroskopet på en mängd olika stora, små och triviala skillnader mellan mono och stereo. Som att ”She’s leaving home” går långsammare i stereo och att kokällan i ”Taxman” är mindre framträdande i mono. Men på hög volym blir känslan rejält annorlunda.

Beatles i stereo är ett band som vill tjusa lyssnaren med effekter som de inte riktigt behärskar, mjuka paket och ljudsmicker. Beatles i mono är en välformad knytnäve med hårdare knogar och tydligare blodådror. Musiken får ett starkare magstöd. Sången når ibland så långt ut i rummet att man måste torka bort SirPaul McCartneys rocksaliv från kinden. Det låter f a n t a s t i s k t.

Dessutom är vinylskivorna utsökta kopior av de brittiska originalen:

Gul Parlophone-logo på svart etikett! Flipback-konvolut! Stämpeln ”Printed and made by Garrod & Lofthouse Ltd”! Att baksidan av ”Revolver”-omslaget inte är laminerat som originalet får man väl bara ta!

Brasklappen är att boxen är dyr. Det krävs också en lite mer avancerad utrustning för att poängen över huvud taget ska höras ordentligt. Att jaga ett Beatles som medlemmarna själva ville presentera sig på vinyl i en tid av strömmad musik och You­tube är nog mest en angelägenhet för specialintresserade fans.

Men Beatles har varken i går eller i dag eller i morgon haft något med nostalgi att göra. Låtarna är fortfarande en oöverträffad inspirationskälla som visar popmusikens fulla potential, gränslösa uppfinningsrikedom och innersta drivkraft – ständig förnyelse.

Med tanke på Göran Persson borde även den extremt välgjorda ”The Beatles in mono” få en egen byst i riksdagen.

Fotnot: Boxen speltestades på en Thorens TD 124 från 1966 med blå Ortofon 2M-nål.