Så bra var Twisted Sister i Sandviken

Rockrävarna leker i ett underligt spann mellan ploj och perfektion

Det blir ingen ­utlovad inzoomning på ”Stay hungry”.

I stället en utzoomning över det strangeland som ­heter Twisted Sister.

En besvikelse: ”Stay hungry” spelas inte i sin helhet, som marknads­föringen har hintat om. Nästa år ska de fira skivans 30-årsjubileum på det ­viset. På Rockklassikers gala gör de en vanlig konsert, med omslaget till vämjeliga julskivan ”A twisted Christmas” som backdrop. Samtidigt spelas ändå hela albumet, i uppstyckad form, bortsett från ”The beast” och ”Street justice”-delen av ”Horror-teria”.

Samma svetsloppa

En befrielse: Dee Snider är samma svetsloppa som när jag senast såg honom, på Rockweekend för tre år sedan. Han fyller snart 59. Han fyller fortfarande scenen med så mycket vilja, glöd och iver att han borde vara en levande idolplansch för alla yngre rocksångare. Han headbangar, hoppar, springer och sjunger som man kan önska, i 90 minuter, från övertänt ­hetsiga ”What you dont’t know ­(sure can hurt you)” till finalen ”SMF”.

Det mest slående är hur långt det är mellan ytterligheterna. Twisted Sister vill leka i ett underligt spann mellan ploj och perfektion.

Ena stunden sprider de huggande, ond heavy metal-energi när ”Burn in hell” får explodera, där sångaren sliter tröjan av det som i en kvällstidning måste kallas superkropp. I nästa kommer julsången ”White Christmas”, där han går runt och sprutar ­vita flingor över publiken (som en sorts barnvänligare Till Lindemann).

Tröttsam domptör

Ena stunden är han en tröttsam domptör, med tröstlöst tjat om att ­alla måste skrika ”rock!” i ”I wanna rock”. I nästa är han rolig när han skäller ut en åskådare som inte har sjungit med ordentligt i ”We’re not gonna take it”, då han med en new­yorkers innerliga men varma förakt pekar och skriker:

”You embarrassed yourself! You embarrassed yourself!”

Eller när han länge står stilla och tittar mot en av sittplatsläktarna, suckar tyst och säger:

”You sicken me.”