Airbourne gör smaklös och blek rock
Publicerad 2019-11-01
ALBUM Airbourne låter fortfarande som en blek kopia av AC/DC. Intet nytt på den australienska rockfronten alltså.
Airbourne
Boneshaker
Spinefarm/Universal
HÅRDROCK Det är ingen hemlighet att Airbourne låter som AC/DC.
Australiensarna hyser enorm kärlek till rock med rå instrumentation, raka refränger och lättuggade riff. Sångaren Joel O’Keeffe sjunger också som om han har metervis med taggtråd i strupen, precis som både Bon Scott och Brian Johnson.
På ”Boneshaker” visar gruppen att de, likt sina inspirationskällor, fortfarande kan konsten att skapa en bekymmersfri partystämning. Låtar som ”Burnout the nitro” och ”Blood in the water” griper tag i nackmusklerna vare sig man vill eller inte, och lär dessutom bli oemotståndliga i livesammanhang.
Skivan är just resultatet av ett livegig i inspelningsstudio, vilket har skapat en livfull atmosfär.
Men i det stora hela känns musiken menlös.
Skivans tio spår är i stort sett olika versioner av samma låt.
Samtidigt haglar klyschor om struliga brudar, snabba bilar, vilt sex i baksätet och det ljuva rock’n’roll-livet till förbannelse.
I hormonstinna ”Sex to go” använder sig gruppen av en uppsjö av smaklösa snabbmats-liknelser. Fraser som ”All I really want is your apple pie”, ”(Sex to go) get it while it's hot” och ”Has it been a while since you had a good meal?” ger mig dock föga tillfredsställelse.
Liksom albumet och bandet i stort.
I en tid då många andra rockakter vågar experimentera och blicka framåt känns Airbourne mer passé än någonsin.
BÄSTA SPÅR: ”Blood in the water”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik