Hur vi ska klara oss utan Håkan?

”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” är ännu en essentiell Håkan Hellström-skiva

HÅKAN HELLSTRÖM

”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” (pop)

Det säger en del om Håkan Hellström att han kan skrapa ihop en platta med tolv överblivna spår och ändå leverera ett av årets bästa svenska album.

Jo, ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” är faktiskt ännu en helt essentiell Håkan-skiva.

Det handlar om låtar som inte passat in på tidigare skivor, låtar som spelats in spontant och av ren lust, covers och livenummer.

Håkan släpper dem mest för att kunna rensa ut och lägga dem bakom sig och gå vidare, om man får tro honom själv.

Men till skillnad från många liknande skivor är känslan här väldigt sällan den av kuriosavärde eller utfyllnad.

Jo, Håkans och Pluras medvetet (?) fyllevingliga duett i ”Fairytale of New York” från Nalen-spelningarna 2003 var nog roligare att uppleva på plats.

Och det kan så vara att en del av textraderna i ”Går vidare” togs bättre om hand i ”Gårdakvarnar och skit”. Men jag smälter ändå av att höra Håkan halvviska om minnen och drömmar som aldrig får dö.

Den vildögde sångaren och hans konstant peppade band översätter Lunas moderna gitarrock och Four Tops klassiska soul och gör ”Håkan-musik” av båda med precis samma självklarhet.

Duetten med Freddie Wadling i dennes ”Fade away” är som gjord för båda dessa kantstötta röster och ”Evert Taube” blir en subtil hyllning till vislegenden.

Och lika underhållande som det är att höra den Pet Shop Boys-dansanta ”Klubbland” en tematisk släkting till ”Magasinsgatan” lika charmigt betagande är det att höra de oändliga, ibland rent halsbrytande, kärleksliknelserna i ”Precis som Romeo”.

Nu hotar Håkan med att ta paus ett tag.

Nej, jag vet inte heller hur vi ska klara oss utan honom.

Bästa spår:

”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”. Lysande text, årets titel.

Håkan Steen