Kallsvettigt och hårt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-13
Titta på bilden. Här börjar Springsteens vuxna karriär.
Här sätter han tonen för skivor som ”The river”, ”Born in the USA” och ”Tunnel of love”. Han är 28 år och kommer aldrig att vara lika hämningslöst kreativ igen.
Och Markus Larsson känner fortfarande att de amerikanska novellerna också handlar om två bröder som växte upp i Kiruna.
”Du får ringa morsan och farsan, jag pallar inte”.
Rösten på andra sidan luren är liten och svag.
Min storebror Mattias orkar inte prata mer, inte nu. Han säger förlåt. Klick.
Jag håller mobiltelefonen i min hand. Jag kan inte riktigt förklara varför, men telefonen känns plötsligt som ett vapen. Jag går runt, runt i den lilla lägenheten som jag bodde i med min dåvarande flickvän, på Kungsholmen i Stockholm sommaren 2004.
Hur förklarar man för sina föräldrar att de fortfarande inte får kalla sig farmor och farfar? Att brorsans långa kamp att få barn slutade med en förlossning som gick åt helvete? Att det blev kejsarsnitt, att barnet inte kunde andas själv, att barnet dog, en dotter ...
Jag ringer upp växeln på pappas jobb, LKAB i Kiruna, och ber dem koppla mig. Jag klöser mig i håret medan signalerna går fram och rycker till när pappa svarar:
”Nå? Har du hört nåt? Är det äntligen klart?”
Lyssna på mig nu, pappa. Ta det lugnt.
Det dröjde innan jag träffade min bror igen. Han bodde fortfarande kvar på Gotland då, jobbade som rektor och såg förbrukad ut. Sänkt. Påsarna under ögonen sa nåt om hur lite han sov. Ögonen och kinderna var röda, antagligen av för mycket tårar.
Han berättade att han flytt till ett hus på Österlen tillsammans med sin fru. Och där hade de suttit, försökt att tina upp den oundvikliga kylan som sliter isär två människor som förlorar ett barn.
De gömde sig mest i olika rum, tysta. Brorsans hustru läste böcker. Mattias lyssnade på samma skiva om och om igen – ”Darkness on the edge of town”. Han visste inte vad han hade kvar, om äktenskapet skulle hålla, hur man går vidare.
Jag tänker på min bror när jag lyssnar och bläddrar och tittar mig igenom nya boxen ”The promise: The Darkness on the edge of town story”. På sommaren när han försvann och inte hörde av sig, när han och hans fru kämpade en ensam kamp som han fortfarande inte kan sätta ord på. Det är ett sånt album.
Bruce Springsteens fjärde skiva ”Darkness on the edge of town” släpptes 1978, tre år efter genombrottet med ”Born to run”.
Med ”Darkness” ville Springsteen förankra sin musik i nåt som var större och mer långsiktigt än snabb ära och berömmelse. I sitt eget huvud hörde han nåt helt annat än saxofonsolot och stråkarna i ”Jungleland”.
Han ville skriva en amerikansk noir som utgick från hans egen uppväxt och arbetarfamilj. Han inspirerades av amerikanska b-filmer, countrymusikens vuxna livskriser och John Steinbecks ”Vredens druvor”. Musiken skulle vara hård och karg och svart som kaffe.
Att lyssna på ”Born to run” och ”Darkness on the edge of town” efter varandra är som att lämna storstadens förföriska och högljudda brus efter midnatt och köra ut i en tyst landsbygd där det är långt mellan hus och lyktstolpar.
Och om ”Born to run” längtade bort handlar ”Darkness” om att stanna kvar, att stå ut med sig själv och sitt liv efter att unga drömmar och ideal har dött.
När jag lyssnar på pianointrot till ”Racing in the street” ser jag genast en film om mig och min bror och vår gemensamma uppväxt i Kiruna. Kameran sveper över våra skolor, parkeringsplatsen utanför Hotell Ferrum, industriområdets oljecisterner, rökpelarna från gruvan, gamla flickvänner och de blåa elektriska gnistorna ovanför malmtågen.
Och jag har jobbat med karaktärerna i ”Factory”, de som lämnar fabriken med dålig hörsel och ”death in their eyes”. En av dem är min egen far.
Samtidigt är skivans själ, den högst vardagliga och monotona och allmängiltiga kampen mellan hopp, förtvivlan och livsleda, ännu mer aktuell för mig i dag, precis just nu.
Live brukar låtar som ”The promised land”, ”Prove it all night” och ”Badlands” orsaka brutalt stora och kollektiva exstaser. Men originalskivan låter fortfarande bäst när man sitter ensam med ihopbitna käkar, tom blick och kallsvettiga händer bakom en stängd dörr.
Antingen i en lägenhet eller en bil. Eller i ett hus som man lånat på Österlen, när det inte finns nån annanstans att vägen. Först då, när man verkligen har ryggen mot väggen, slår musiken till med full kraft.
Och brorsan gav inte upp. Han är fortfarande tillsammans med sin fru. I dag har de två barn.
Hushållet innehåller flera saker som visar var brorsan kommer ifrån. Ett av de viktigaste och finaste är ett inramat foto på Bruce Springsteen från Ullevi-konserterna, 2003.
Fotot har en hälsning till brorsans äldste son. På baksidan står det, med snirklig och svårläst stil: ”To Ville. With love, Bruce Springsteen”.
Och på Mattias axel finns en annan påminnelse om vem han är i dag, och varför. Det är en tatuering och ett sår, namnet på dottern han förlorade.
Irma.