Daniel Gilbert
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-26
New african sports, soul café club no #1 (pop)
Det är svårt att inte gilla Daniel ”Hurricane” Gilbert. De djärva polisongerna, Sinatra-frisyren och de ödmjuka, på gränsen till urskuldande intervjuerna.
Visst har han Håkan Hellström att tacka för den nästan mytiska aura som omger hans person, men man får inte glömma trogen tjänst med bland andra Broder Daniel, Theodor Jensen och på egen hand med Hellströms E Street Band Augustifamiljen.
Briljant döpt efter en gammal Andra Långgatan-bar är detta hans första soloskiva. Den stormar fram som de naturfenomen både han och hans sånger är döpta efter. En ostyrig amerikansk indierock med förstärkarna på elva som jag inbillar mig att Daniel Gilbert var tvungen att göra. För att få vara Daniel Gilbert fullt ut.
Att han inte äger den största av röster kompenseras av Göteborgsrockens inneboende järnvilja, men i ballader som ”The damned city lights” dyker en annan slags själ upp. Texterna brottas med att inte riktigt räcka till, men att be om tålamod, tid och förlåtelse. Vackert så.
BÄSTA SPÅR: ”The damned city lights”
Per Magnusson