Vilket grymt drag, Dregen

Joacim Forsén

Man får beundra modet. Att bjuda in Hellacopters-vännerna Nicke Andersson och Kenny Håkansson i finalen ställer resten av kvällen i skuggan.

Extranumret och Dregens övertända entusiasm är solopremiärens stora behållning.

För det är väldigt lätt att förälska sig i Dregens intensiva allt eller inget-attityd.

Den byggde Back­yard Babies och den präglar också gitarristens solosatsning.

Från den plågsamt direkta självbiografin och albumets raka texter till livepremiärens översvämmade merchandise-bord. Havet av t-shirts skulle platsa på Friends Arena.

Den överstyrda attityden är Dregens vassaste vapen. Det ödmjuka men konstanta fingret åt jante. Som att gitarristen uppriktigt verkar tycka att det är ”så jävla kul att så många kommit”, trots att lokalen är halvfull.

Frun på scen

Energin och glädjen smittar till varenda vrå av Tyrol. Där i ruset från scenen känns det rimligare att le åt Dregens beprövade rockposer än att avfärda dem. Till och med när han tänder en cigg att fästa på gitarrhuvudet.

Materialet på solo­debuten mår bäst live. Framför allt ”Divisions of me” och den råa, träsk­bluesiga ”Flat tyre on a muddy road”, i kväll lysande gästad av frun Pernilla Andersson.

Men som soloartist får Dregen samma problem som andra debutanter: Låtarna räcker inte till.

Att karriärkatalogens ”Minus celcius”, ”Soulseller” och den supergästade ”(Gotta get some action) Now!” drar kvällens största jubel är förstås naturligt. Men det säger också mycket om hur det är att solosatsa efter drygt 20 år i band.

Dregen

Turnépremiär på Tyrol, Stockholm. Bäst: ”(Gotta get some action) Now!”, med Nicke Andersson och Kenny Håkansson på scen. Sämst: Dregen konstaterar det själv, med bara en skiva finns få låtar att välja bland. Det märks ibland.