”Många har ett odjur inom sig”
Uppdaterad 2011-11-05 | Publicerad 2011-11-04
Watains sångare Erik Danielsson vill få publiken att släppa ut mörkret
Hyllade, mediehajpade och Grammisvinnare – men också en satanisk representant för black metals allra mörkaste bakgård.
Watain balanserar med ena foten i de kommersiella krafterna och den andra i en djup religiös övertygelse.
– Jag tror att många har ett odjur i sig som måste släppas fritt. Watain kommer att vara en nyckel för många, säger sångaren Erik Danielsson.
Historielektionen över black metals utveckling är dramatisk. På tre decennier har den extrema genren gått från den första vågen på 80-talet med svenska Bathory som pionjär, via det tidiga 90-talet präglat av kyrkbränder, mord och kvällstidningsrubriker till den efterföljande vågen som kom i spåren av skriverierna.
På finrummets tröskel
Den utmejslade ondskan är kvar men dammet har lagt sig. 2011 är black metal, kanske inte rumsren, men tveklöst mer accepterad än någonsin.
Där i frontlinjen mot det kommersiella genombrottet och det kulturella finrummet balanserar svenska Watain. Förra årets hyllade album ”Lawless darkness” markerar inte bara en brytpunkt för bandet utan för hela genren.
”Vi är en motreaktion”
Att Watain nu är fanbärare för en ny våg ser sångaren Erik Danielsson som extremt positivt.
– Absolut. När vi startade bandet i slutet av 90-talet var det verkligen som värst i genren. Svulstiga keyboardmattor och tjejer på varenda omslag. McDonalds-band representerade black metal till de breda massorna. Jag tycker att de som ska vara de yttersta representanterna för genren ska vara några som utstrålar allt genren står för, på riktigt. Watain är en motreaktion till någonting som i allmänhet har blivit plastigt och kommer i form av en mobilapp i stället för i form en brevbomb.
”Rock ska vara farlig”
Själv har Erik hela tiden sett mediehajpen som positiv. Men i en genre som alltid haft tydliga ramar är det knappast självklart för alla.
– Det sitter så klart folk vid sina folkölsfyllda bord, lyssnar på Burzum och snackar skit om Watain. Det kan jag småmysa lite åt. Men jag tror att de flesta som är seriöst inbitna vet att skulle de stå öga mot öga med oss eller vara på en konsert så finns det inte så mycket att kritisera. Det folk måste förstå är att Watain är i varenda tatuering jag har på kroppen, varenda tanke som går igenom min hjärna. Det är det liv vi lever fullt ut. Folk pratar om självdistans som något positivt i metal-sammanhang. Jag har aldrig förstått den grejen.
Men än har vi en bit kvar till black metal är folkligt.
– Vi representerar verkligen skuggsidan, baksidan. Och vi är ganska långt inne i den. Det klart att när man står öga mot öga med publiken är det ett rätt stort emotionellt avstånd mellan oss, sett till vad vår musik förmedlar och vad människor är i för sinnestämning till vardags.
Black metal har ett mörkt förflutet. Du ser ingen fara i att röra sig på den mörka bakgården?
– Rock ska vara farlig. Den ska utmana den förslavade zombiementaliteten som många kanske går in med på en konsert men inte kommer ut med. Något klickar till i reptilhjärnan. Jag tror att många har ett odjur i sig som måste släppas fritt. Watain kommer att vara en nyckel för många.
Erik om ...
... fredagens spelning:
– Jag vet att det kommer att komma många till spelningen som aldrig har sett Watain tidigare. De kommer dit med rätt skeptisk inställning för att se vad "de där freaksen gör". Men jag hoppas att den lite tråkiga mänskliga och världsliga inställningen släpper när de ser vilken kraft vi har satt i rörelse. För oss är varje konsert en ceremoni. Men det ser jag mer som vår sak, något som vi närs av mer än publiken ska göra.
... mediehajpen kring Watain:
– Det finns så klart alltid folk som inte ser vad som skrivs för att vi är med i fel forum. De ser att vi är med i Aftonbladet, och då tycker de att vi är en sellout. Men har man en sån inställning så är jag ändå inte intresserad av att nå den personen. Då ser man för enkelt på det.
... satanism och black metal:
– Jag har alldeles för stor respekt för satanism som religion för att rakt av förknippa den med en musikgenre. Black Metal har alltid varit baserad på satanisk symbolik, men det har varit i extremt få fall som det har handlat om seriöst utövande av religion. Det har en helt naturlig plats där. Jag tycker nödvändigtvis inte att det är fel att folk som inte är satanister skriver eller sjunger om satan. Men jag vill understryka att en kärleksballad blir väldigt mycket bättre om man faktiskt har varit kär någon gång. Religionen har en väldigt naturlig del i Watain och kommer alltid att ha.