Briljansen kvar men bara ibland

Håkan Steen

POP Efter förra albumet ”Years of refusal” stod Morrissey utan skivkontrakt, vilket möjligen är en del av anledningen till att det här albumet har dröjt i fem år. Diverse sjukdomar, några uppmärksammade utfall mot köttindustrin, självbiografin från i höstas och en roman som lär vara på gång har förmodligen också spelat in.

När den brittiske popikonen nu återvänder är känslorna blandade.

”World peace is none of your business” rymmer några rejäla slevar klassisk Morrissey-humor. Ibland slår de över i rent trams – kanske tydligast i rimglädjen som välter över till roa sig själv-läge i den rätt jobbiga ”Neil Cassady drops dead”, eller raden ”I was bored in a fjord” på deluxe-utgåvans ”Scandinavia” – men oftare är de befriande.

Särskilt som Moz även ägnar sig åt en del oväntat grunda samhällskommentarer. Givetvis applåderar man när han ger sig på typiskt korkad manlighet i ”I’m not a man” men bilderna som målas upp under nästan åtta minuter känns lite för ... enkla för att komma från en så här dokumenterat vass penna.

Då känns den dystra existentialismen i ”Earth is the loneliest planet” eller den klassiskt Morrissey-makabra dramatiken i ”Staircase at the university” betydligt mer angelägen.

Särskilt som han där blandar upp sin sentida, typiska farbrorsrock med spanska gitarrer och luftigt blås. Något som även lyfter djurrättsaktivismen i ”The bullfighter dies” flera snäpp.

Morrissey orkar tyvärr inte vara lika skarp albumet igenom men när han verkligen vill råder ingen tvekan om att briljansen fortfarande finns kvar.

BÄSTA SPÅR: ”Earth is the loneliest planet”.