Han blir rena huliganfarfar

Markus Larsson

En ovanligt inspirerad Elton John låter pianofingrarna fira Mardi Gras

Nyp mig.

Konserten är faktiskt överraskande bra.

Men vissa stunder­ ­borde tas upp i ”Veckans brott”.

Sir Elton John har hållit på så länge nu att varenda generation har fått lyssna på olika versioner av ­honom.

Jag växte upp på 80-talet, då musiken verkade ha ­producerats av gymnastik­instruktören Susanne ­Lanefelt eller kockarna Werner & Werner, och jag vill fortfarande ha pengarna tillbaka.

Men gudskelov så slipper vi bli kränkta av ”Nikita” igen.

Tonvikt på bästa åren

Den aktuella turnén ­heter ”Follow the yellow brick ­road” och genomförs med anledning av 40-års­jubileumet av ­dubbelalbumet ”Goodbye yellow brick road”.

Vilket innebär att tonvikten glädjande nog ligger på Sir Elton Johns ­bästa år och inte sockersmeten efter 1979. Det är som om Rod Stewart, en annan gentleman med interstellära hårtoningar, hellre ­hade koncentrerat sig på skivan ­”Gasoline alley” i stället för sin cover på Bonnie Tylers ”It’s a heart­ache”, ungefär.

I början av 70-talet släppte Sir Elton John utsökta ­album som ”Tumbleweed connection” och ”Madman across the water”. Han var svårt nere med amerikansk rotrock, skägg och flanell och tyckte att The Band var världens bästa band.

I kväll sjunger han också ”Levon” i Scandinavium, låten som textförfattaren Bernie Taupin döpte efter trummisen och sångaren i just The Band.

(Oj, oj, oj. 1971 var det ­lika hippt som att någon i dag skulle kalla en låt för Father John Misty. En liten men viktig parentes).

Sedvanligt svårsmält

Även själva framförandet är ovanligt inspirerat. Jag har sett Sir Elton John på ­autopilot och fjärrstyrning men här firar hans fingrar ett eget Mardi Gras över tangenterna. Till och med ”Sad songs (say so much)” får rulla fram längs Bourbon Street i New ­Orleans.

Och mot slutet blir han huliganfarfar i serenaden ”Saturday night’s alright (for fighting)”. Texten kunde ha skrivits av AC/DC:

Klockan är sju och Sir ­Elton John vill rocka, fylla magen med öl och slåss.

Andra stunder är sedvanligt svårsmälta.

Alla plaskvåta synthljud? Texten till ”Candle in the wind”? Blaskiga ballader som ”Believe” och ”Sacri­fice”? Låten som vi i svensk översättning kallar för ”Krokodilrock”?

Huffa och puffa

Allt det skulle få Leif GW Persson att huffa och puffa och peta glasögonen mellan nästippen och pannan minst 38 gånger.

Hur kan gärnings­mannen komma ­undan med sådana brott?