Brinner med dämpad glöd

Markus Larsson

helskärm

Titiyo

Hidden (pop)

Titiyo köpte den sämsta synthen hon kunde hitta.

Det blev en stor dansbandssynth med kalla och äckliga ljud. Sen tog hon på sig ett par hörlurar och skrev grunderna till ”Hidden” i sitt hem.

Det vilar inte bara en övergiven och tyst nattstämning över skivan. Den känns även oerhört privat. Titiyo sjunger hela tiden med en sårbarhet som hon inte har varit i närheten av tidigare.

Man får hela tiden bilden av en artist som sitter ensam i ett rum och tänker högt. Och om ingen annan lyssnar finns det ingen anledning att censurera sina innersta tankar, rädslor och förluster.

På sitt första studioalbum på sju år samarbetar Titiyo med bland andra Kleerup, producenten Andreas Söderström och jazzartisten Goran Kajfes. Det kanske säger en del om skivans bredd.

Pulserande technoljud, långsam triphop, statiskt brus och robotblues vävs samman med vemodiga melodier och stråkar från en helt annan – och betydligt äldre – folkmusiktradition. Det låter som att The Knife har producerat en skiva med Joni Mitchell. Låtarna lyser som digitala neonskyltar i en trollskog.

Fast egentligen vet jag inte vad jag ska jämföra med. ”Hidden” är en av de där sällsynta skivorna som inte sticker upp fingret i luften för att ta reda på åt vilket håll trendvinden blåser.

Den har en helt egen karaktär och integritet. När Titiyo till exempel lånar melodin från Eurythmics ”Here comes the rain again” i ”Crystal clear mud” blir effekten häpnadsväckande originell.

”Hidden” är också en skiva där de suggestiva detaljerna blir tydligare för varje lyssning. Låtarna slår aldrig till direkt. Det krävs både tålamod och koncentration för att lära känna dem. Men efter ett tag förstår man att Titiyo har gjort sitt starkaste album hittills.

Och frågan är om hon nånsin har sjungit bättre. Hennes röst tar aldrig speciellt stor plats. Från inledande ”Awakening” till avslutande ”X” brinner den i stället med en dämpad och skrämmande sorgsen glöd.

På ”Hidden” renoverar 41-åringen sin karriär från grunden. All eventuell rost och allt damm som brukar fastna på artister som nått medelåldern är borta.

Titiyo låter tvärtom yngre än nånsin.

Bästa spår: ”Long­ing for lullabies”. Titiyos akustiska version är bara så plågsamt vacker.