The Strokes - bättre i det lilla formatet

Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 800 (utsålt). Längd: 50 minuter. Bäst: Grymma låtar nästan rakt över, "Last nite" känns redan klassisk. Sämst: De fyller inte riktigt upp scenen. Fråga: Kreddpajastätaste giget i år?

Fantastiska låtar.

Och hur coolt som helst.

Men The Strokes har nog vuxit lite för fort.

Det är helt enkelt för många som vill se det här rock"n"roll-estetiskt felfria New York-bandet.

Inte för att Cirkus direkt är någon scen förbehållen figurer som Bono. Exempelvis Steve Earle klarade häromåret att skapa otroligt intim stämning i lokalen helt ensam med en akustisk gitarr.

Men The Strokes, som för ett år sedan endast givit ut en ep på ett indiebolag, agerar fortfarande väldigt mycket som en klubbakt.

Som om de under dessa månader av vansinnig medieexponering för ett enda album inte riktigt tillåtits hänga med i utvecklingen.

De är förmodligen en helt fantastisk upplevelse på ett mindre ställe.

Där kan sångaren Julian Casablancas säkert stå och hänga så där coolt nonchalant över micken och ändå bräka sig in i hjärtat hos varenda en i publiken.

Där lyckas nog The Strokes sjukt drivna, lättstudsande skrammelpunk på Velvet Underground-botten fylla upp minsta vrå med sina kalasrefränger och fräckt spensliga gitarrslingor.

Och efter femtio minuter är det där antagligen helt rätt att runda av giget med "Last nite" och "Take it or leave it" och sedan skippa extranumren, för att publiken ska be om mer på sina bara knän. Leave them hungry, en av rockuppträdandets gyllene regler.

På stora Cirkus gör The Strokes allt detta, men här resulterar det bara i att man går därifrån med en märkligt likgiltig känsla, samt lite tinnitus och en fråga ringande i skallen:

Varför blev det inte mer av så många lysande låtar?

Håkan Steen