Sagan Roxette är härmed slut

Det fungerar inte att bygga runt 80-talsnostalgin längre

Roxette

Plats: Löfbergs Lila arena, Karlstad. Längd: Två timmar. Publik: Det är i det närmaste fullt. Bäst: Av de äldre är det "Dangerous" och av de nya "Milk and toast and honey". Sämst: Att det doftar så starkt av 80-tal. Fråga: Ska det inte bli skönt att bara njuta av tillvaron i en värld utan Roxette?

KARLSTAD. Det hjälper inte att de uppträder i landets modernaste arena.

Roxette lyckas i alla fall aldrig lämna 80-talet.

Förmodligen inser till och med Per och Marie själva att de tre spelningar de nu gör i Sverige bör bli duons allra sista.

Kunde redan vid premiären i München för en dryg månad sedan konstatera att det dammar duktigt av nostalgi kring Roxette modell 2001.

Men på något sätt blir det otidsenliga och föråldrade i den halländska succéduons framtoning ännu tydligare när de nu kommer hem till Sverige för tre avslutande spelningar.

Den stiliserade 80-talsestetiken kontrasterar knivskarpt mot

den samtida andan i nybyggda, väldigt tjusiga Löfbergs Lila

arena och plötsligt både ser

och hör man hur oerhört djupt förankrat i 1987 - ett svårt

depressionsår i pophistorien - hela idén med Roxette är.

Känns inte fräscht, kan jag meddela.

Känns bara mossigt.

Då spelar det ingen större roll att showen blivit tätare och vassare sedan premiären, att särskilt det "akustiska", avskalade partiet kring "Fading like a flower" vuxit till någonting riktigt vackert, att bandet driver på med stor ackuratess (det gör ju alla band där Pelle Alsing håller i trumpinnarna) eller att Marie lyser ännu starkare i mötet med fansen.

Den som utslutande väver nostalgi kring något som åldrats så illa som just 80-talspop är liksom körd, no matter what.

Det finns å andra sidan inte så mycket Roxette, med sitt musikaliska arv, kan göra,

Konsekvensen kan bara bli en:

Nedläggning.

Sagan om Roxette var, i all framgång, väldigt vacker.

Men nu är den obönhörligen slut.

Både fansen och artisterna själva måste inse det.

Per Bjurman