Onödigt försiktig smäll på käften
Uppdaterad 2012-03-02 | Publicerad 2012-03-01
Bruce Springsteen - Wrecking ball
ROCK Dokumentären ”Inside job” handlar om hur avregleringen av den amerikanska finansmarknaden, påskyndad av framgångsrik lobbyverksamhet, på 90- och 00-talen drev fram helt nya möjligheter för ett litet fåtal insatta att spekulera sig till vinster som tidigare knappt ens hade gått att fantisera om.
Filmen driver tesen att det är den avregleringen som har lett fram till den instabila situation som världsekonomin nu befinner sig i.
Bruce Springsteen hade förmodligen sett ”Inside job” innan han började spela in den här skivan. Eller också hade han bara läst tidningarna och tagit bilen genom sitt New Jersey och noterat att något har hänt.
För patrioten från Freehold är förbannad. På vad som sker med landet han föddes i, på den nya girigheten, på hur solidariteten sviktar och politikerna sviker. När ingen längre vågar tro på den amerikanska drömmen blir det också svårt att tro på Amerika, menar Springsteen.
”Wrecking ball” är inte en gråblek lägesrapport som ”Nebraska” eller en sångsvit som tar hjälp av historien för att berätta om sin samtid à la ”The ghost of Tom Joad”, även om parallellerna är tydliga till båda dessa skivor.
På sitt sjuttonde album går Springsteen mer rakt på sak. Han är här för att ge slipsarna vad de tål och ingjuta nytt hopp hos sin publik.
Att han verkligen menar det går inte att ta miste på, och bara den där ilskan laddar låtar som ”Easy money” eller ”Wrecking ball” med massor av spänning.
Men patos glöder bara på riktigt om det finns en musikalisk vision. Bruce Springsteen brukade vara besjälad av den där visionen, att text och musik skulle trigga samma stämningar. Det här är trots allt mannen som har gjort ”Born to run”, ”Darkness on the edge of town” och ”Tunnel of love”.
”Wrecking ball” är typisk Springsteen-rock i sarkastiska singeln ”We take care of our own” och den i sammanhanget väldigt passande gamla livefavoriten ”Land of hope and dreams”. Men också irländskt stomp i ”Death to my hometown”, ”Seeger sessions”-folk i ”Shackled and drawn” och balladrock med programmerade trummor i ”Rocky ground”.
Så det känns lite splittrat. Inte minst som Springsteen och producenten Ron Aniello har idéer om ett ”modernt” sound som ofta fastnar i 90-talet. Få E Street Band-medlemmar hörs på plattan och att gitarristen Tom Morello från Rage Against The Machine gästar på några ställen lindrar knappast den kompakta ljudbilden.
Även om ”Wrecking ball” är full av både låtar och goda ambitioner på blir den tänkta käftsmällen onödigt försiktig.