Turbonegros nya pipa
Uppdaterad 2012-07-04 | Publicerad 2012-06-05
De norska denimdemonerna är tillbaka – med ny sångare
Det började som en konsert för de mest fanatiska medlemmarna i fanklubben Turbojugend. Men likt mycket annat i denimdemonernas existens har snöbollen rullat vidare. Plötsligt: ännu en återuppståndelse för death punk-ikonerna Turbonegro.
– Kanske är det vår tjugonde comeback. Vi älskar death punk. Det är genren där du känner livet och döden i en skön gryta, säger en pr-trött, men munter, Happy Tom.
Den 42-årige basisten, som egentligen heter Thomas Seltzer, har sedan 1988 styrt Turbonegro genom turboturbulens med droger och splittringar. Nu står han här för nionde gången med ett nytt album – ”Sexual harassment”. Trots att Tom beskriver den som ett kompromisslöst vackert party med mer liv och energi än någonsin förr, är det inte där uppmärksamheten ligger.
Den ligger på den nye killen.
Från käpp till tweed
Hank von Helvete, det vill säga Hans-Erik Dyvik Husby, 39, släppte mikrofonen 2010. Han har sedan dess kommit ut som scientolog efter det att scientologisekten hjälpte honom att sluta knarka. Nu var han inte den förste, och bevisligen ej heller den siste, att sjunga i Turbonegro. Men det var med Hank von Helvete som gruppen gick från Oslos källare till världens arenor. Den käppviftande domptören började spruta champagne och det ljuva livet rullade på för dödspunkarna.
Den rollen ligger nu på Tony Sylvester. En 38-årig brittisk tweedtorped.
– Han har hört till familjen i många år. Tony grundade vår fanklubb i London för 15 år sedan. Han är ett unikum till frontman och veteran inom hardcorescenen.
Gruppen låg på is och det pratades om att spela på Turbojugends tyska konvent med olika gäster. Jello Biafra var ett namn, Mike Patton ett annat. Engelsmannen besökte Oslo då det small till för Happy Tom: ”fan, Tony är en go gubbe, ska inte han sjunga då?”.
– Två minuter in i första repet ser jag hur Euroboy börjar le. Sedan börjar även Rune Rebellion att flina. Tja, då var Tony med. Han är en känd Northen soul-dj och har drag av soul djupt nere i den hårda rösten. Pipan hans är fet och riktigt rå.
Inför den konservativa Turbojugend-publiken blev den nya sättningens debut i Hamburg i juli 2011 en succé. Det var bara att köra på.
Vad tror du att de mer avslappnade fansen tycker om att den mest kände medlemmen är borta?
– Tja... det låter förjävla fett. Det har aldrig varit vårt mål att tillfredsställa alla.
”Inget fanstyg med droger”
Ordet ”fett” återkommer ofta när Happy Tom beskriver nystarten. Hans entusiasm visas dels i hur han säger att ”Sexual harassment” är det bästa de gjort på flera år, och dels i hans ovilja att prata om det skandalösa förflutna. Biografin ”Sagan om denimfolket” viftar han irriterat bort som ”old news”, samtidigt som han säger att vissa medlemmar förskönat sina egna förehavanden i den. Vem och vad vill han inte gå in på. Happy Tom fokuserar på nuet.
– Vi har skrivit musik tillsammans, repat hårt och det har inte varit något fanstyg med droger. Förr gick vi in i studion i flera månader. Nu satte vi allt på 13 dagar i Hendrix gamla studio Electric Lady i New York. För gamla Turbonegro hade det varit helt orimligt, säger Happy Tom och skrattar.
Enligt honom låter det som klassisk rock med tydliga drag av det tidiga 80-talets hardcore: ”Den amerikanska punk vi växte upp med.”
– När vi gjorde comeback med ”Scandinavian leather” 2003 var det en explosion av skandinavisk rock. The Hives hade skrivit på för storbolag. Alla skulle bli superstora. Dave Grohl bar våra t-shirts, Metallica hängde på våra gigs. Då tänkte vi verkligen ”fyyy saaatan, vi kommer att bli gigantiska!”. Den tanken präglade vår kreativitet.
– En av våra charmigare sidor är att när vi lirade i en källare i Folkets hus i Ludvika för 15 pers såg vi det som en arenakonsert. Så stod vi inför 75 000 pers England. Sedan tog det stopp på grund av knarkandet.
Inga visioner av guldtäljande, inget mainstreamkontext att ingå i – där har ni det som i symbios med en ny sångare formar dagens Turbonegro.
– Vi inga karriärdrömmar så nu kan vi lugna ner oss och bara lira.
Christoffer Röstlund