David Bowies ”The next day” – ”Bättre än jag vågat hoppas på”

Håkan Steen

Håkan Steen om rocklegendarens första album på tio år

David Bowie skakar nytt liv i sin karriär med en samling låtar som vågar blicka bakåt.
66-åringens första album på tio år är en lustfylld och oväntat angelägen återkomst.

David Bowie

The next day

Iso/Sony

ROCK David Bowie är här igen. ”Not quite dying” som han sjunger i ”The next day”, det här albumets stolt discomarscherande öppningsspår.Sannerligen.

Faktum är att den artist som inte släppt ett album på tio år känns mer levande än på evigheter, dedikerad och närvarande. Singeln ”Where are we now”, balladen som med varm melankoli knöt an till Bowies tid i Berlin i slutet av 70-talet, är långt ifrån representativ för skivan. Inte på annat sätt än att Bowie och producenten Tony Visconti hittar ett sound som gärna leder tankarna till den eran.

Tänk rocklåtarna på ”’Heroes’”, ”Lodger” och ”Scary monsters”. Det är rejäla doser klaustrofobisk elgitarr på Bowies tjugofjärde album, ofta eminent levererad av den i det här sammanhanget välbekante Earl Slick.

Men givetvis är bilden mer komplex än så.

Efter 90-talet gav Bowie klokt nog upp sina sista försök att vara i takt med tiden. På de tidiga 00-talsalbumen ”Heathen” och ”Reality” började han sakta snegla på sin egen historia, och här vågar han sig längre åt det hållet än någonsin.

Ni har en lång rad referenser i videon till lysande singeln ”The stars (are out tonight)” och Bowie slänger sig albumet igenom mellan sina olika röster. Från den kaxiga glamsnäsigheten över ”Station to station”-kylan och gravallvaret i Bertolt Brecht-tolkningarna till den mogne elegant som vi har hört sedan ”Absolute beginners”.

I ett av albumets mest centrala spår, balladen ”You feel so lonely you could die”, plockar Bowie in trumintrot från ”Five years” på ”Ziggy Stardust”-albumet.

Texterna handlar som alltid mycket om ensamhet, utsatthet, kändisskap och sökande efter mening. I det mörka finalnumret ”Heat” sjunger Bowie om ett fängelse, möjligen ett mentalt sådant, och det mäktiga, ödesmättade ljudbygget har mer med konstmusik än pop att göra. Andra låtar blinkar glatt till topplistehits från uppväxtens 60-tal eller låter Steve Elson spela snuskig nattklubssaxofon. Ändå känns ”The next day” verkligen som ett album, eftersom det bara är Bowie och Visconti som kan få det att låta precis så här.

Det hörs att skivan har kommit till av lust, och Bowie ser till att släppa den först när han känner att den är klar och det är läge. Därmed inte sagt att den är felfri. Fäblessen för finrumshårdrock som man hade hoppats att Bowie lagt bakom sig blommar osnyggt upp på några ställen och ”Dancing out in space” är så lättsam att den blir smått fånig.

Men väldigt mycket är väldigt mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på.

Framför allt: David Bowie låter angelägen igen.

BÄSTA SPÅR: ”You feel so lonely you could die”

Fotnot: Skivan släpps 8 mars – men går just nu att streama gratis på Itunes: http://itunes.com/davidbowie