Deras begravning – ett ystert party

Håkan Steen

Tjugo år av musikalrock, glamboogie, eskapism, hejdlösa scenkläder och allt det där om att lyssna på hjärtat och suga musten ur varje ögonblick.

Resan med The Ark är över. Men den är inte slut.

En mörk vinterkväll 1993 satt jag i en replokal i en stuga i skogen utanför Rottne och lyssnade på några tonåringar som spelade 60-talsdoftande rock. Sångaren, en svartklädd mini-Jim Morrison med glimrande blick, pratade om att apokalypsen närmade sig och att hans band ville vara en ark för människorna, som gjorde musik som lyfte och stärkte.

The Ark var redan stjärnor i Växjö-trakten och hade hela planen klar.

Med tanke på hur få genuint originella band vi har i Sverige känns det så här i efterhand helt självklart att The Ark skulle slå igenom.

När det väl hände efter nästan tio år var det med två riktiga anthems. Elegant konstruerade, kristallklart formulerade ”Let your body decide” och ”It takes a fool to remain sane”.

Två låtar som har ringat in The Ark sedan dess och som vi givetvis hör på ett mer än fullt Gröna Lund när bandet rundar av tjugo år och en lång, triumfatorisk avskedsturné med en allra, allra sist

a konsert.

Det är inget övermaxat avsked utan ungefär samma show som vi sett tidigare i sommar, en välslipad, högkoncentrerad greatest hits-parad.

Men så vill The Ark verkligen att det här blir ett ystert begravningsparty, ingen gråtmild likvaka.

Bandets två tidigare trummisar Magnus Olsson och Martin Rosengarten kommer upp och hjälper till med rytmerna i den Hawkwind-funkiga ”Laurel wreath”. Annars är det egentligen bara Ola Salo som pratar lite extra mycket med oss. Om hur publiken är en del av bandet och att det är andras tur nu, att ta allt det som The Ark står för vidare in i nya uttryck.

Han gör det klädd i en tajt guldkostym med fjäderkrage som skulle få vem som helst att se ut som en idiot. Men för Ola är det hela poängen – gör vad du vill, låt folk skratta – och i hans händer blir ögonblicket djupt rörande.

Jag, de tusentals dedikerade fans som kallar sig angelheads och hela den svenska rockscenen kommer att sakna The Ark.

Men det går inte att göra annat än att bocka och buga för styrkan i att lyckas lägga av när man är som absolut bäst, för att bevara ett så ljust minne som möjligt av bandet som styrde popmusiken åt ett roligare, djärvare håll när det verkligen behövdes.

Ljudet av The Arks gärning kommer att eka länge.

Tack för allt.