Äkta och angelägna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-03
Pearl Jams nya är en riktig urladdning
Pearl Jam (rock)
Gitarrerna river likt förbrukade rakblad, Matt Cameron leker Keith Moon bakom trumsetet och Eddie Vedder tar i från skaften av sina väl intrampade Dr Martens-kängor.
”Feel it rising? Yeh, next stop falling”
I tredje spåret ”Comatose” återfinner vi en grupp så övertänd att behagliga förnimmelser som räcker så långt bak som till ”Vitalogy” (1994) samt debuten ”Ten” (1991) infinner sig. Det är rått, naket, hett och sexigt frustande på ett sätt som föregångaren ”Riot act” bara kunde snudda vid.
Äkta och angelägna
Plötsligt känns Pearl Jam äkta igen.
Angelägna. På riktigt.
Det är en frustration som känns rakt igenom inledande ”Life wasted” och förstasingeln ”World wide suicide” och som rinner av först i ”Big wave”. Svetten pärlas i pannan, blodet bultar vid tinningarna och The Who brottas med smutsig amerikansk rotrock.
I sammanhanget blir därför plattans senare fjärdedel aningen malplacerad i sin mer tillbakalutade inramning. U2/The Cure-gitarrerna i ”Army reserve” är förvisso sjukt snygga och 50-talsdoftande balladen ”Come back” mysigt kramgo.
Men efter den inledande urladdningen framstår de främst som utfyllnad.
Bästa spår: Förutom ovan nämnda stycken utmärker sig ”Severed hand”.
Markus Larsson