Ljudlig profetia som berör
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-18
Nine Inch Nails gör ont att lyssna på
Year zero (electronica)
Som upplevelse räknad är ”Year zero” själva motsatsen till vårsolens ömma värme. I stället är den karga dystopi Trent Reznor målar upp i dystra nyanser kall, hård, motbjudande och maskinell.
Ytterligare ett steg bort från den metalsfär 41-åringen oftast placeras inom är femte fullängdaren under Nine Inch Nails-flagg – ett konceptalbum om ett totalitärt styrt USA år 2022 – nästan rakt igenom syntetisk.
Det konsekventa skramlet är påträngande och upprörande, och därmed som klippt och skuret för den inhumana inramningen. Det ska göra ont att lyssna. Förbannat ont.
Olåtsväggen ger därför ett anslag till en början svårt att tränga igenom, men öppnar i sig för låtkonstruktioner som unisont hänför och skakar om.
Vare sig det yttras fientlig industrifunk (”Me, I’m not”), agitatorisk dansmusik (”Capital G”) eller hänförande maskingospel (”Zero-sum”) lyckas Reznor förena utloppen till en helhet som både skriker och viskar.
Det är inte lättgripbart, inte alltid vackert.
Men det är en ljudlig profetia som berör. På riktigt.
Bästa spår: ”My violent heart”.
Mattias Kling