Helloween når ett helt oväntat klimax

Mattias Kling

Så många får deras konsert på Arenan i Stockholm

helskärm

Den emotsedda dunder­finalen blir mer ett anti­klimax.

I stället är det i det oväntade som power metal-arkitekterna övertygar.

Eventuell visuell upplevelse avgörs främst av var på scenen blicken fästs.

Till vänster: En Sascha Gerstner med vristresning. Rockstjärnetuff, plektrumkastande och ivrigt svingande en korpsvart lugg.

Till höger: En gubbgrimaserande Michael Weikath med nedåtkrökta mungipor som agerar med ett skrangligt scenmanér, likt en marionettdocka föreställande Jimmy Page.

Flera ytterligheter

Gitarristernas utspel och deras position i gruppen kan också illustrera Helloweens slitning mellan ytterligheter. Mellan en bejublad dåtid, som ofta framförs lite stramt, och en nutid som är desto mer alert.

För visst märks det någon slags leda i exempelvis ”Dr Stein”, som gör att Gerstner och basisten Markus Grosskopf  hellre verkar ägna sig åt interna lekar än att spela ut mot publiken, ett famlande efter distraktioner som inte alls anas under de stycken som hämtas från årsgiven ”Straight out of hell”.

Nostalgin vinnar

Där är slitningen mellan vad som borde vara och vad som i realiteten är.

Nog för att nostalgikanonaderna ”Eagle fly free”, ”I’m alive” och ovan nämnda läkarbesök är obestridligt större metalstunder än ”Hell was made in heaven” och ”Power” – det är ändå i de senare som nutidstalsupplagan av Helloween uppvisar ett hemmalugn.

Kunde varit på puben

Vilket leder in till den där så kallade monsterfinalen.

I andra extranummersetet gör ex-medlemmen Kai Hansen, och senare hela Gamma Ray, huvudbandet sällskap i ett medley bestående av ”Halloween”/”How many tears”/”Heavy metal (is the law)” samt en ”I want out” som inte verkar hitta dörren. Det är en scenåterförening som snarare känns som ett möte på puben än något att högtidlighålla. Och därmed knappast den durstämda pangavslutning som upplägget utlovar.