HÄSTPOJKEN

Från där jag ropar (pop)

Efter debuten ”Caligula” i fjol trodde Martin Elisson att det inte skulle bli någon mer skiva med Hästpojken. Men när han märkte att ingen annan runt honom heller trodde det kändes det plötsligt självklart att göra en till.

Det verkar vara så med Elisson. Han måste ha någonting att bevisa för att saker ska fortsätta att betyda något.

Ända sedan han gapade sig igenom sina sena tonår i Bad Cash Quartet på 90-

talet har han i sina texter målat upp bilden av sig själv som en rastlös själ. Någon som egentligen bara längtar efter frid och ro men inte verkar byggd för det.

Svart låter han det emellertid aldrig bli.

Bland alla kortsiktiga kemiska kickar, allt förgörande självtvivel och alla jobbiga uppvaknanden finns det alltid en tro på att livet kommer att ordna sig till slut.

Första Hästpojken-albumet var punkigt, skränigt och nervöst. Det var sena fester och korta glimtar av lycka mellan obarmhärtiga bakfyllor under blinkande lysrör i för små lägenheter.

Knappt två år senare är andra halvan av bandet utbytt, Lars Malmros från Broder Daniel klev ut och Elissons gamle Bad Cash-kompis Adam Bolmeus klev in. Elisson har flyttat till en större lägenhet och musiken känns heller inte lika trångbott frustrerad längre.

På ”Från där jag ropar” låter Hästpojken mindre Ebba Grön och Docent Död och mer Håkan Hellström och Kent.

Eller, well, inte riktigt så enkelt. Där det förut skränade och skenade odlas här en romantisk, lite nostalgisk och ofta vackert arrangerad popmusik som gärna drar mot discorock och inte bangar för en närmast inställsam melodi då och då.

Ibland för det Hästpojken två steg framåt, ibland saknas debutens intensitet.

Och även om den där vingliga trasigheten fortfarande river i Martin Elissons tydligt göteborgska stämband verkar han kanske åtminstone lite lugnare nu.

Fortfarande kommer sånger som singeln ”Gitarrer & bas, trummor & hat” men den 29-årige sångaren har fått allt svårare att se världen i svart och vitt.

Han kämpar vidare mot mörkret och meningslösheten men reflekterar mer, dömer helst inte alls.

Och hoppet lever.

BÄSTA SPÅR: ”Medan vi faller”.

Håkan Steen