Svårslagen stil och klass

Willy DeVille spelade på Berns

Plats: Berns, Stockholm. Publik: Drygt tusen. Längd: Nästan två timmar. Bäst: Andra halvan är magnifik. Sämst: Aningen bekvämt ibland, kanske. Fråga: Hur kan denne man sakna skivkontrakt?

Lång rock, vit skjorta, väst med gudkedja, välansad mustasch och en imponerande, blänkande svart hårman.

Han sitter där, med en akustisk gitarr och ett glas vitt inom räckhåll. Det tar kanske en liten stund innan stämbanden rosslat i gång och måhända lutar sig han och bandet i början av aftonen lite väl långt tillbaka.

Men ändå.

49-årige Willy DeVille är fortfarande en man av svårslagen stil och klass.

"Minken", som han kallas på rockjournalistsvenska, må numera stå utan riktigt skivkontrakt, men bjuder inte på någon lågbudgetvariant till scenshow för det. Med ståbas, gitarr, trummor, percussion och två lysande svarta körtjejer i ryggen levererar han en generös, själfylld musikalisk resa mellan New York och New Orleans.

Det är träskblues ("Over the hill"!), nattklubbsblå jazz, gospel, folk och små kubanska kryddor.

Men bäst blir det förstås när det kommer till rock"n"roll och Spanish Harlem-romantik. Som i dödligt salta "Cadillac walk" och, framför allt, en lång, sjudande het "Spanish stroll". Den låter knappt en dag äldre än den gör på debutalbumet från 1977.

Ni som ska se det här i Uppsala och Malmö har något att se fram emot. Håkan Steen

Håkan Steen