Hjärta, soul och smärta
Uppdaterad 2012-11-14 | Publicerad 2012-11-10
Moneybrother är en pulshöjande explosion på scen
Vissa saker förändras inte.
Vissa saker är alltid lika knäckande.
Ostbågar, till exempel.
Och liveartisten Moneybrother.
Det känns som om det var 2005 alldeles nyss.
Moneybrother hade just släppt sitt opus ”To die alone” och belönats med en gräshoppssvärm av plus och getingar och tärningsprickar i betyg.
Varenda konsert var ett hisnande bungyjump där tempot växlade mellan ballad och fritt fall och tillbaka igen med sällan skådad intensitet.
Mindre, trogen publik
Det kändes som om det bara var en tidsfråga innan Anders Wendin skulle ligga etta på Svensktoppen och uppträda på festivalernas största scener.
Nu blev det inte så. Det var nog aldrig meningen att han skulle bli lika stor och populär som de andra rockmännen med saxofoner och pianon som han ständigt och jämt – och lite missvisande – jämförs med.
Musiken passar bättre i mindre lokaler dit bara en mindre men trogen publik hittar.
Jämfört med 2005 pratas det ganska tyst om Moneybrother i dag, trots att han nyligen släppte skivan ”This is where life is”.
I en tid som domineras av dj:s och arenahouse är vintage soulrock som ibland tar vid där Thin Lizzys album ”Bad reputation” från 1977 slutade möjligen en marginell företeelse.
Men teorier och invändningar skrynklas ihop till en tuss så fort Moneybrother och bandet ställer sig på scen.
De vältajmade mellansnacken känns igen. Likaså det rastlösa vankandet innan nästa pulshöjande explosion, enmansorkestern Viktor Brobackes salta coolness, den dramatiska blandningen av hjärta och smärta och soul, den omedelbara publikkontakten, dramaturgin, den passionerade energin ...
Men allt är samtidigt en påminnelse hur mycket man, eller i alla fall jag, har saknat Moneybrothers totalshower.
”Nu jävlar ...”
Mot slutet av sista låten ”The pressure” släpper han gaspedalen igen och vänder sig till publiken och ropar: ”Nu är det bara en minut kvar av konserten, Gävle! Nu jävlar ...”
Gissa om det fungerar.
Moneybrothers skivor får kanske aldrig mer samma genomslag. Det är andra tider nu.
Men showen fortsätter.