Rebecka klarar sig bättre än på skiva

Plats: Trägår"n, Göteborg. Publik: Drygt hundra. Längd: 80 minuter. Bäst: Gamla "Good thing". Sämst: "Mario" är en undermålig låt.

helskärm

Ja, det är ju i alla fall bättre än på senaste skivan, den kapitalt misslyckade "Vad jag vill".

Med delvis nya, luftigare arrangemang och ett mer intimt komp, bestående av bland annat en fin liten stråkkvartett, gjuter Rebecka Törnqvist nytt liv i musiken. Den får mer färg och mer lyster.

Men det går inte att komma ifrån att de nya, svenskspråkiga låtar som dominerar den här föreställningen känns påfallande platta och ofärdiga.

Inte heller att stockholmskan sjunger de svenska, märkligt opoetiska texterna med ett mycket mindre personligt tilltal än tidigare. Det är som att hon inte får något riktigt grepp om språket och därmed går särprägeln, det där nästan maskulina som var hennes trademark, förlorad. Plötsligt låter hon mest gäll.

Bristerna blir ännu tydligare i skenet av de äldre sånger som plockas fram under andra halvan. En gammal hit som "Good thing" har inte bara ett mjukt, organiskt flyt och en finurlig melodi. Törnqvist sjunger den också med en kraft och en patos som i övrigt lyser med sin frånvaro.

Hoppas hon kan ta sig ur den musikaliska snårskog där hon nu irrar runt.

Per Bjurman