Vevar hits - utan driv

Håkan Steen

Ibland bedrövligt svajig insats av Debbie Harry och Blondie

Blondie brukade vara en energibomb som mixade genrer på nya sätt och ­hade världens coolaste sångerska.

I ljuset av det känns den här jubileumsshowen oväntat geistlös.

Visst, Debbie Harry är fortfarande en självlysande stjärna vid obegripliga 68 års ålder.

Clem Burke lyckas alltjämt jaga fram sin driviga new wave-popfeber bakom trummorna.

Och när till och med One Direction gör en cover på ”One way or another” har ni ännu ett bevis på tidlösheten i Blondies singlar från 70- och 80-talen.

Habila skivor

New York-bandet var alltid mer pop än punk men coolare än de flesta då de mixade sina melodier med disco och karibiska influenser i en tid när få kunde ­stava till eklektisk.

När de återbildades 1999 lyckades de rent av få en av sina största hits med ­”Maria”, och har släppt ­habila skivor sedan dess.

Men det vore lögn att påstå att det sprakar på scen om det Blondie som i år ­fyller 40.

Chris Stein gömmer sig bakom solbrillorna och överlåter de flesta gitarrkonsterna till den påfrestande solokåte ungtuppen Tommy Kessler.

Nya ”I want to drag you around” är en snyggt soft poplåt och i ”Rapture”, den banbrytande korsningen mellan pop och rap, hittar både Harry och hennes musiker sitt gamla temperament och driv.

Kommer in fel

Men sångerskan kommer också in fel hela tre gånger i en bedrövligt ­svajig ”Hanging on the ­telephone” och får den klassiskt snäsiga ”Rip her to shreds” att mest låta lite trevlig.

Det här är i långa stunder inget mer än ännu ett gammalt band som vevar sina hits, och varför de kastar in Beastie Boys ”Fight for your right” mitt i alltihop är bara märkligt.