En raffinerad orgie i nostalgisk rock

Håkan Steen

Imperial State Electric - Pop war

helskärm

ROCK Det handlade om bra och dåligt snodd rock på det här utrymmet när jag skrev om Andreas Johnsons nya album härom veckan. Om att man kan låna hur mycket som helst från andra bara hjärtat är med och man någonstans lyckas lägga till något litet eget.

Nicke Andersson i Imperial State Electric hör till de absoluta mästarna på det området.

Ända sedan The Hellacopters tidiga dagar har hans skivor varit veritabla referensfester. Sällan har det handlat om smarta blinkningar eller direkta stölder utan mer bara om besjälad kärlek till rock­musik.

Det finns de facto få i Sverige som känns lika genuint besjälade av rocken som Nicke Andersson. The Hellacopters gled med tiden från ett glödgat actionrockinferno till tung, dynamisk rock med rejäla skopor soul i botten. Melodier och tydliga låtar fanns det emellertid alltid. Den sidan ville Andersson utveckla ännu mer när Hellacopters lade ned och stockholmaren i stället bildade Imperial State Electric.

Debutalbumet för två år sedan visade ett band som tveklöst plockade upp där Hellacopters slutade men samtidigt växlade in på ett powerpoppigare spår.

Och med Nicke Andersson vid rodret gjorde de det givetvis bländande snyggt. Tunna, torra trummor, lika kantiga som fläskiga Gibson-gitarrer och ett sound optimerat för att låta bra i en bilstereo från 70-talet.

Nicke Andersson har ägnat så många timmar av sitt liv åt Kiss, Cheap Trick och Blue Öyster Cult, förmodligen även åt band som Big Star, The Records och Earthquake, att det där ljudet sitter i blodet på honom.

Nya albumet är ljud­mässigt en om möjligt ännu mer raffinerad orgie i

komprimerad körsång, ko­skällor och såna där riff som breder ut sig likt en amerikansk auto­strada mot solnedgången.

Men till skillnad från åtskilliga band som ägnar sig åt powerpop av nostalgiska skäl låter Imperial State Electric i första hand som Nicke Andersson-musik. Hans röst och melodikänsla har så mycket personlig färg att det sker automatiskt.

Med så mycket bra i bagaget måste han också jämföras med sig själv. Och trots att här finns underbara, rekordkorta stänkare som ”Uh huh” och ”Monarchy madness”, för att inte tala om den mer oväntade, ståtligt stråk­prydda sexminutersfinalen ”Enough to break our hearts”, känns ”Pop war” trots allt sammantaget som en något mildare giv än debuten.