Ni kan bättre än så här, Willows

Plats: Mejeriet, Lund. Publik: Nästan 400. Längd: Drygt en timme. Bäst: "Somewhere". Sämst: Bitvis lite ofokuserat. Fråga: Vadan alla covers?

LUND. Jodå, det "nya moderna" Weeping Willows gör sig bra även på scen.

Men de har levererat mer samlade attacker än den här.

helskärm

Det kan mycket väl handla om tillfälligheter.

Weeping Willows värmde upp med några gig i Finland innan den här turnén och möjligen har det dämpat premiärnerverna lite för mycket på denna deras första svenska spelning. Eller också är det just premiärnerver som spökar, en osäkerhet för hur hemmapubliken ska ta emot de nya, mer modernt stukade låtarna.

Den där riktigt förtätade stämningen som det här bandet skämt bort sin publik med tidigare ligger inte och dallrar i luften konstant i kväll, utan dyker bara upp stötvis. Som i snärtigt gospelsyntiga "Disconnected", den avskalat längtansfulla balladen "Somewhere" och, förstås, singelhiten "Touch me".

Där är sextetten precis det Weeping jag lärt mig tycka om, och Magnus Carlson sjunger precis lika besjälat, starkt och säkert som på skiva.

Mellansnacket är betydligt mer trevande, vilket även smittar av sig på somliga av låtarna, inte minst de där bandet har programmerad elektronik att rätta sig efter.

Med några få obligatoriska undantag, som "Broken promise land", handlar det om nya skivan.

Samt, lite oväntat, om hela tre covers. Inte för att versionerna av Smiths "There is a light that never goes out" eller Depeche Modes "Good night lovers" alls behöver skämmas för sig, och nog är det en liten kulturgärning att plocka fram Blacks souljazziga balladpopsmycke "Wonderful life".

Men man undrar ändå varför, när den egna backkatalogen rymmer så mycket bra. Dåligt självförtroende? Helt i onödan i så fall.

Här kan ni se Weeping Willows:

Håkan Steen