Phoenix ger festivalens kalla kinder lite färg

Markus Larsson

Phoenix

Green stage, Hultsfred Stockholm. Bäst: ”Entertainment” och ”If I ever feel better”. Sämst: ”Bourgeois” är stentrist rock.

Un, deux, trois, quatre...

Phoenix går på sent och gnuggar fram lite färg på festivalens bleka och kylslagna kinder igen.

Det får plats imponerande mycket i fransmännens musik. Gitarrsolon från Sweden Rock kan när som helst brisera mitt bland mjuka synthmattor och finsmakarrefränger.

Gruppen är rätt ointressant när den försöker vara ett monotont larmband och musiken påminner om Velvet Undergrounds ”I’m waiting for the man”. Och de är som bäst när ­låtarna kunde vara en discokula som skvalpar omkring med en badring i en himmelsblå pool i Beverly Hills.

Men framför allt attackerar de med en helt annan hetta än på skiva. I första låten ”Entertainment” vevar trummisen loss som en amerikansk tygmupp.

Phoenix rockar på en volym värdig en huvudakt. I drygt en timme känns det som om hela bandet egentligen vill vara med i The Strokes.