Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ragnar, Ragna

Led Zeppelins avsked på dvd: Tungt och fantastiskt

Publicerad 2012-11-21

Nöjesbladets Håkan Steen sätter plus på unika konserten

ROCK Över en miljon människor försökte få biljetter och fans kom från 50 länder.

Men bara 18 000 fick plats på O2 Arena i London den 10 december 2007, när Led Zeppelin avslutade hyllningskonserten till bortgångne skivbolagsmogulen Ahmet Ertegun med en show som medierna ­kallade ”alla comebackers moder”.

Och jag var där. Med ­tanke på hur många fans som hade åkt från Australien förgäves fick jag nästan en släng av dåligt samvete för det, trots att jag fått ­biljett för att recensera.

Plant vägrade mer

Men självklart var det en stor kväll. Rockexcellenser som Paul McCartney, Mick Jagger, Noel Gallagher och Howlin’ Pelle Almqvist fanns på plats, och förtätningen i luften, nerverna hos både band och publik, kändes intensivt när ljuset släcktes ned och ”Good times, bad ­times” dundrade i gång.

Led Zeppelin lade av 1980 men hade bara vuxit sig större som rockhistorisk grundsten sedan dess. Nya kullar fans upptäcker fortfarande deras urhårdrock, den som satte ­blyskor på gammal Robert Johnson-blues och kryddade med lite psykedelia och brittisk folkmusik.

För första gången sedan splittringen gjorde de här en full konsert, två timmar, och med bortgångne John Bonhams son Jason på trummor gick det inte att komma ­närmare det Zeppelin som var större än det mesta på 70-­talet.

Med tanke på den fullskaliga föreställningen trodde vi förstås att det fanns planer på en turné. Men sångaren Robert Plant har ­vägrat sedan dess. Han vill gå vidare med sin egen ­musik, inte titta bakåt. Så troligen blir det inte fler Led Zeppelin-spelningar.

Därför är det en stor ­händelse när nu resten av världen får ta del av ­konserten, på cd, dvd och blu-ray.

Skarpare tyngd

Precis som den värdiga, sparsmakade showen ­fokuserar även ”Celebration day” på musiken. Få publikbilder, desto fler ­närstudier av kemin i ­bandet.

Plant är lågmäld i ­mellansnacket, rörande när han hälsar till Ertegun efter ”Stairway to ­heaven”. Han kanske inte längre kan yla som i fornstora dar men det gör ­inget, snarare tvärtom. Det här är vuxenversionen av Led Zeppelin, med en ny, skarpare tyngd.

Jason Bonham driver låtarna minst lika energiskt som sin far, slår snudd på ännu ­hårdare i ”Rock and roll”. Och i mäktiga ”Kashmir” njuter Jimmy Page av ­varje stilbildande ton han får sin guldfärgade Les Paul att gny ut.

En helgjuten julklapp

Soundet är fantastiskt, tungt och klart. ”Celebration day” ska ses med stereon på.

Man kan sakna låtar, man kan möjligen tycka att Page hade kunnat skippa det där poänglösa stråkdrönandet i ”Dazed and confused”. Man kan inte minst tycka att vi kunde ha fått mer extramaterial i form av någon nygjord dokumentär. Allt som bjuds i den vägen är några korta klipp från ­brittisk tv och en simpelt avfilmad repetition.

Men gillar du verkligen Led Zeppelin är detta givetvis en helgjuten tidig julklapp till dig själv.

BÄSTA SPÅR: ”Kashmir”.